Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Mc Coys ättling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var en lång rad av klippor, en hemsk och farlig
plats, över vilken sjön bröt oupphörligt, där ingen
människa kunde leva och som till och med
sjöfåglarna skydde. Pyrenees var knappt hundra
meter ifrån den, då vinden kom henne till hjälp och i
samma ögonblick som karlarna kunde pusta en
sekund, bröto de ut i flämtande svordomar, som
haglade över Mc Coys huvud — Mc Coy, som
kommit ombord och föreslagit att sätta kurs på
Manga-reva och lurat dem bort från säkerheten under
Pitcairn till undergång i denna förfärliga region av
oceanen. Men Mc Coy förlorade intet av sin
sinnes-jämvikt. Han log mot dem med okonstlad och
älsklig välvilja och hur det var tycktes till sist
hans upphöjda godhet genomtränga deras mörka
och utpinade själar så att de blygdes och
svordomarna fastnade outtalade i deras strupar.
»Gement farvatten det här», mumlade kapten
Davenport, när hans fartyg gått klart. Men han
tystnade plötsligt och stod och stirrade på
bränningarna, som borde legat döda akteröver, men som
redan befunno sig på Pyrenees lovartssida och
hastigt arbetade sig upp i vinden.
Han satte sig ned och dolde ansiktet i händerna.
Och förste styrmannen såg, Mc Coy såg och
besättningen såg vad han hade sett.
Söder om klipprevet drog en ostlig ström, som
satte dem ned på det, och norröver gick en lika
hastig västlig ström, som fick fatt i fartyget och
drog i väg med det.
»Jag har hört talas om den här
Paumotuarkipe-lagen förr», stönade kaptenen och lyfte sitt bleka
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
