Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
Hon slog upp ögonen, såg den älskade med fasta,
manliga steg aflägsna sig, hon tryckte händerna hårdt
mot hjertat, som om hon ville hämma dess häftiga
slag, derefter brast hon ut i konvulsiviska snyftningar.
— O ja, man har rätt när man kallar mannen
stark och qvinnan svag, — halfhviskade hon. — Jag är
viss på att han lider lika mycket som jag och dock
har han kraft till att slita sig ifrån mig! . . . Skall
han kunna qväfva den känsla, hvilken hans ögon,
hans röst förrådde, som bor i hans hjerta? . . . Han
talade om sin pligt . . . är det då hans pligt att glömma
mig, att ur sin själ utplåna min bild? Och månne
han kan det, äfven om han vill det? Jag tror det icke,
ty i mitt inre skall ingen annan man kunna uttränga
bilden af honom.
* *
Fredrik begaf sig från trädgården upp på sitt rum,
han kände behof af att vara ensam för att utkasta
planen för sitt vidare handlingssätt. Blott en dag
återstod honom ännu att vara qvar på Hjortåsa,
men hvart han än begaf sig, så lemnade han hjertat
qvar hos den älskade. Han kände att han icke egde
rätt till att göra hennes profningstid alltför lång; sä
ren, så ädel hon än var, så var hon ju dock menniska
och tiden måste på henne som på oss alla utöfva sitt
inflytande.
Dessutom är hvarje menniska till en viss grad
sjelfvisk och hvarje dag, som han var skild från henne,
beröfvade lian sig ju sjelf en del af lifvets lycka.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
