Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den stackars ankungen fick uthärda under den
stränga vintern. — Han låg uti kärret, mellan
rören, då solen åter begynte skina så varmt,
lärkorna sjöngo — det var blid vår.
Då lyfte han på en gång sina vingar; de
brusade starkare än förr och buro honom kraftigt
bort. Och innan han rätt visste ordet af, var han
i en stor trädgård, hvarest äppleträden stodo
i blomma, och syrenerna doftade och hängde
på de långa, gröna grenarna, ända ner mot
de slingrande kanalerna. O! här var så ljufligt,
så vårfriskt. Och en liten stund derefter
utkommo tre de aldra vackraste hvita svanor;
de susade med vingarna och flöto så lätt på
vattnet. Ankungen kände igen de präktiga
djuren och blef betagen af en förunderlig
svårmodighet. Han sade då för sig sjelf:
”Jag vill flyga dit till de kungliga fåglarna.
Säkert skola de hugga mig till döds för det
jag är så stygg och ändå vågar närma mig
dem. Men, det är detsamma. Bättre att dödas
af dem, än att hackas af ankorna, huggas
af hönsen, sparkas af pigan, som har hand om
hönsgården, och slita ondt om vintern.”
Och han flög ut i vattnet och simmade ut
till de präktiga svanorna; dessa sågo honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
