Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och åter det där sarkastiska — och händernas lätt
af-värjande rörelser.
Leonore blef blossande ond och skrek, att hennes Johan,
var bra och att det där allt inte gjorde det minsta. Inte
det minsta.
Men orden träffade dock. Icke för att det gjorde henne
personligen någonting, det var sant, men när hon såg på
den eleganta modera i det eleganta hemmet, när hon
andades hela denna luft här uppe i Stockholm, så oändligt
skild från lifvet, som omgett henne där nere, liksom vore
folk här och där af skilda raser — då stack det likvisst
i henne. Men det skulle modern ej få se.
— Jaså — inte råhet, inte simpelhet? Kära Leonore,
det är bäst du ser upp, min vän, det kati hända att till
och med verkligt bättre flickor få en så’n där absurd smak
— ja, som om de riktigt fråssade af att — nej, det här
är inte ett ämne för oss, men jag varnar dig, tag dig till
vara, mitt bara!
Hon sänkte tonen, som på samma gång skärptes.
— Allt detta är något så oerhördt simpelt för en fin
natur, min vän. Det bör vara det — ett fint yttre är något,
som faller af sig själft för en fint danad natur.
Leonore gaf icke vika, hon stred tappert mot modern,
men hennes mod sjönk, och hon kände sig olycklig. Hon
hade dock ett äkta artistlynne, och så dansade hon igen,
dansade hela vintern, tills våren kom. Och då hade det
bleknat en smula, och så skref hon en dag till honom, att
det vore bäst de skildes — hon finge aldrig föräldrarnas
samtycke.
Efter detta inträdde en viss ödslighet, men vintern därpå
dansade hon åter, vildare än någonsin. Småningom
förändrades också förhållandena. Hon var icke längre den
tafatta, förbisedda sjuttonåringen — hon var målarinnan,
som redan gjort sig känd, hade ståtlig figur, var chic,
uppfriskande, ledig, klädde sig stiligt, pratade kvickt och
icke var rädd för ett tämligen ampert bon-mot.
Men därvid stannade det.
Om kvällarna när hon kom hem, kunde hon sätta sig
vid spegeln, lösa upp sitt hår och stirra rätt framför sig
utan att se någonting. Hon kände en egendomlig leda.
Icke därför att hon icke tyckte om att dansa, jo, men
därför, att hon ägde en säker instinkt af, att hon icke —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
