Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Näggu, om de’ går, sade en pilt och drog med
förvånansvärd färdighet upp ena axeln för att få byxoma att
hänga på.
Kalföfolket vände midt i fjorden, följda af hundra hånande
ögon från tio småbryggor.
— Jaggu sa’ jä’t, sade den lille krytt.
Det fanns en, som tittade skarpt sydvart.
— Hö ä’ de* for no’ da? sade han betänksamt.
— Å’ de’ nogge?
— Lovart om Flyholmen — ä’ du blinn?
Nu kom folk från sjöbodar längre upp.
— Där kommer en båd sörifrån.
Det samlades människor på gatan, karlame gingo längre
ut på broarna för att se. Kvinnfolken sträckte sig med
öppna ögon och munnar ut om dörrarna.
— Herre du gode — jä mener de’ ä’ en vinddrifven, jä.
— Äh, hölles va’ de’ rimligt de’?
— Hölles va’ de’ rimligt? Dom du ä’ då, Anners, du
må väll veda, atte det går för sej i så’nt vä’r.
— I ska’ bara se’t — Dört Mali har rätt, ho’.
Och rätt hade hon. Nu var båten midt i fjorden, där
den klarade sig ganska godt. Det var tydligen
främmande folk och främmande båt, som roddes af järnhårda
armar. Om en stund sköt den in i lä under konsulns
storbrygga.
Folk rundt omkring nickade lite trögt och togo till mössan«.
Kaptenen på båten såg upp och ropade:
— Kan ni vara snälla och visa vägen till något logis?
Vi förliste sydpå i natt, skutan i sank, manskapet räddadt.
De skeppsbrutne sprungo raskt i land. De sågo mörka
och trötta ut och voro mycket vårdslöst klädda.
Besättningen iakttog en hårdnackad tystnad, och så begaf man
sig med nyfikna hack i häl upp åt backen.
Kaptenen berättade med norsk talförhet. De voro från
Arendal, kommo från England med kol — det skedde på
morgonsidan — dåligt gammalt grej, ingenting bärgadt,
inte en klut. Skulle försöka landa vid nödhamnen där ute,
men det var omöjligt. Så drefvo de på Guds försyn, och
det var ett under, att de ej stötte på.
— Fan, nu ä’ ni hungriga, pojkar?
— Ja, minsann, sade norrmännen enstafvigt, men de
logo icke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
