Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Vid den stilla evighetssjön med sitt genomskinliga
vatten, där vill jag sitta och blicka mot djupet och glömma
tiden, lek eller allvar, allt är det stoft och varar en
försvinnande tid — jag skall dö.
Mitt verk — ack, världen är full af människoverk, större
än mitt. Det är behöfHgt för ingen och jag — hvad har
jag för godt eller ondt af, om mitt verk skulle lefva en
liten tid efter mig? Jag skall dö — och hvart går jag?
Jag själf? Det är frågan.
En plötslig längtan att tillbedja kom öfver honom och i
oklar afsikt att störta ned i kyrkan och kasta sig framför
någon helig, länge förgäten bild, vände mannen sig om
— och såg en syn, som hejdade honom. Framför läktarens
omålade fönster stod en bild — men den lefvande bilden
af en man. En tiggare i lumpor. Han stod orörlig med
de knäppta händerna höjda och blicken riktad uppåt, och
nedför ansiktet sipprade tunga tårar.
Det var som om den trettonde aposteln växt fram i kött
och blod, större än beläten af guld, större än den någon
konst frambragt: en människa, som led. Ack, just till denne
usle ville han gå fram och fatta om de stackars händerna
och ropa: Broder, sörj inte, se, döden är skön — låt oss
gå in i den, vi två. Lidande eller sällhet, hvad betyder
det egentligen? Lofvad vare Gud, det finns något att
försvinna i med sitt lilla jag, något större — ack, att ej mer
behöfva känna detta förfärliga, som piskar en till att lefva,
lefva som ingenting annat är än att på nytt skapa lif, evigt
skapa. Åh, att slippa denna plåga — broder, låt oss
samman sjunka i nirvana.
Åter föll kvinnostämman in — svingande mot höjden.
Men nu skedde det i strängare kraft, som om den velat
smälta något med sin rika glöd, som om den velat bära
själar mot ett fastare lif.
— Nej, nej — du har rätt, icke den döden.
Konstnären rätade sig, full af brinnande och hög visshet.
Var han icke mäktig att försaka äfven detta? Icke
döden i njutning och icke i slöhet och begrundanden. Nej,
döden i ett större, ett friare offer.
Så här ville han tala — och se in i den armes ögon
och känna sitt eget väsen förstoras och renas under ett
starkt beslut:
— Broder, du som förts i min väg i detta det ödesdig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
