Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rifvet Gudsbref, som aldrig kunde hopsättas» Han älskade
denna frihetens värld.
Men han kunde icke stanna där. Det förvända, det
grymma, det orättvisa tog honom med hull och här, ned
måste han, ned till jorden, där man slogs och blödde.
En dag på våren såg han i boklådsfönstret en
nyutkommen roman af en känd yngre författare. Boken hade
bebådats men ännu icke hunnit anmälas. Hoffberg köpte
den och satte sig i Humlegården att läsa.
För en diktare är det ofta en spännande känsla att
öppna en ny modera bok. Han halft fruktar, halft hoppas
att igenfinna sitt eget jag. Gör han det, så blir det en
orolig förnimmelse af att icke hafva sagt det själf, att mer
väntas, mer är i annalkande utifrån af det han och mgen
annan skulle gifva. Och det drifver honom till skrifbordet
i nervöst alstringsbegär. Gör han det icke, så grips han
af en kylande, sammansnörande, egendomlig tomhet, som
stode han inför ett hemlighetsfullt område, slutet för
honom, kanske rikare, kanske med större möjligheter än
hans. Och för ett ögonblick vämjes han vid att skrifva,
han går ut och går, går fort med långa steg, går för att
återvinna sig själf.
När Ernst Hoffberg slutat sin bok, var det svart för hans
ögon. Han hade läst i ett sträck i den mjuka vårluften,
i lukten från knopparna och myllan, med starkt solsken
på hjässan. Omkring honom svärmade människorna som
yrhöns, trippade på, vände om, skrattade utåt esplanaderna,
tittade upp i den blå himmelen. Han började mekaniskt
gå och gå. En stor smärta drog genom hans hjärta, så
stor att den uppsög alla små och stora begär, alla stridiga,
lifsglittrande rörelser och blef i sin kraftiga äkthet till ett
moget beslut.
I den boken hade han sett många af sina egna tankar,
storslaget gisslande af världens bakvändhet, ett hånfullt
skratt öfver det hvitmenade baksträfvandet. Hvarje slag
föll ned med säker öfverlägsenhet. Här var en hjärna,
som hela vintern tänkt och arbetat som hans och utan
tvekan. Men på de läckra, glestryckta sidorna fanns något
annat ock — hade kanske författarens orädda styrka
hämtats från detta? Hoffberg vädrade girigt något positivt, ett
ideal, ett nytt, eller om icke ett nytt så dock ett, som var
nytt kändt, nytt gripet. Ett som födts ut af stinkande leda,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
