Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Naturen, hvad är naturen!» inföll en annan. »Hela den
där grofva arsenalen är oväsentlig, det enda viktiga är
det intryck den lämnar i artisthjäraan och som omsättes
i en half spalt poesi. — Den ’rena osminkade’ naturen är
för brackor!»
En ungdom stirrade in i ljuslågan och sade: »Gud hvad
jag hatar den där frasen: det stora i det lilla —
människorna ä’ så dumma, så jag vill bara dö, men man lefver
och mår godt. Jag önskar katolska prästerna ville eröfra
oss, så fick vi åtminstone helgonbilder och vaxljus.»
Hoffberg rodnade och skalf af begär att tala. Men af en
eller annan orsak kände han sig underlägsen — grön. Han
borde visa något först, tröstade han sig med. Blixt och
dunder, då skulle han nog göra sig gällande! I allmänhet
var det föga sammanhållning mellan de alstrande snillena.
Hoffbergs uppjagade intryck var, att de klädde sig som
sprättar, sågo nytra och nöjda ut, men att det var spöklik
gubbglädje, smink och lösbehag öfver utbrunna själar.
Förr klädde de sig vårdslöst och gingo och skröto af sin
lifströtthet. Men det var för genomskinligt att bedraga folk!
När en skizz af honom influtit i en tidskrift en dag, mötte
han kvällen därpå den af författame, som alltid stått honom
närmast i idéer och varit honom mest bevågen som
granskare.
»Det var en bra bit, den där i —, men ska du inte försöka
dig i lite nytt, lite annan sort?» sade mannen och tog
honom under armen, hvarpå de drefvo utåt esplanaden.
»Hvarför det? Det här är min, låt andra ha sin.»
»Tjaa, förstås, men uppriktigt sagt, Hoffberg, det är
gammalt med det där kältet på samhällsbristema, det blef
förbaskat enformigt och det biter inte får. Dessutom ger det
slaget inte tillfälle till så raffinerad konstnärlighet, som
man fordrar numera.»
Hoffberg försökte vara ironisk?
»Jaså, gudomlig konstnärlighet, en genre står sig hur
många år? Fem — åtta — tio — hvilka evighetsblomster,
så uppmuntrande att skrifva böcker!»
En axelryckning och det lugna svaret:
»Det är så. Förnyelse är ju konstens lifsvillkor.
Konstnären måste framför allt vara smidig, uppsuga det som
börjar vakna i samtidens medvetande, ta ordet ur mun på
tiden, göra det till ett med sitt väsen och sin känsla.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
