Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Där vägarna skiljas . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hundarna drogo sig tätare samman kring elden och
morrade och reste ragg. Det ljöd ett enformigt
knarrande, som när snöskor beröra den frusna snön, och
mellan varje knarrning kunde man höra hur hälen på
skon sattes fram, liknande ljudet av socker, som strilar
genom en strösked. Siegmund avbröt sig mitt i sången
för att utslunga svordomar till hundarna och kasta
eldbränder efter dem. Så kom en pälsklädd gestalt fram
i ljuset från elden, och en ung indianflicka steg ur
sina snöskor och lät hättan på sin parka glida tillbaka.
Siegmund och de bägge på björnskinnet hälsade
henne med ett: Hallå Sipsu!, men Hitchcock gjorde plats
för henne vid sidan av sig på släden.
— Nå, hur är det, Sipsu? frågade han, och han
uttryckte sig, liksom hon, på ett språk, som var en
blandning av bruten engelska och chinookdialekt. —
Är hungern fortfarande mäktig i lägret, och har er
medicinman nu funnit ut, vad som är skuld till att det
är så knappt i landet med vilt och renar?
— Ja, just det! Villebrådet är sällsynt, och vi
bereder oss på att äta hundarna. Och medicinmannen
har också funderat ut, vad som är orsaken därtill, och
i morgon skall han anställa offer och rena lägret.
— Nå, och vad ska han offra? Ett nyfött barn
eller en stackars indiankärring, gammal och svag, som
är en börda för stammen och som det är bättre för att
slippa att leva.
— Nej, det är inte så, ty nöden är stor och det
krävs stora offer — han valde ingen ringare än
hövdingens dotter, han valde mig, Sipsu.
149
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
