Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mannen med ärret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
här ha vi dig med en skruv lös i huvudet, och du vill
sända mig rakt in i helvetet. Din förbannade gamle
rövare! Din...
Jim Cardegee öppnade för hela sitt förråd av
svordomar och överträffade till och med sig själv. Jakob
Kent drog ut en stol åt sig för att njuta dem i ro. Då
sjömannen hade uttömt alla tänkbara
sammanställningar av sitt ordförråd, började han i all stillhet att
tänka riktigt grundligt över sakerna, och han följde
ständigt solen med ögonen, som med otillbörlig hast
arbetade sig upp över himlens östliga båge. Hans
hundar, som voro förvånade över att de icke för länge
sedan hade blivit spända för släden, trängde sig samman
om honom. Hans hjälplöshet gjorde ett starkt intryck
på djuren. De kände, att något var galet, även om de
icke visste vad, och de trängde sig tillsamman om
honom och gåvo tjutande sin medkänsla luft.
— Upp! Marsch, ni Siwashes! ropade han under
det han, slingrande sig som en mask sparkade till dem
och upptäckte att han låg vid randen av en grop. Så
snart djuren hade skingrats, började han fundera över,
vad denna grop kunde vara värd, ty han kände att den
fanns där, fastän han icke kunde se den. Och det
varade icke heller länge, innan han kom till en riktig
slutsats. Han sade till sig själv, att människorna av
naturen äro lata. De göra icke mer än de äro tvungna
till. När de bygga en hydda, måste det läggas jord
på taket. Från detta var det logiskt att sluta sig till,
att man icke vill bära denna jord längre än nödvändigt.
Därför låg han vid randen av det hål, varifrån den jord
106
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
