Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den stora frågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fet av goda dagar, hans kinder voro pussiga, och hans
tjocka mage vittnade om att han till övermått hade
njutit bordets glädje.
— Men han är död. Det är vi, som leva nu — nu!
Nu! — Hör du inte? Det är rätt som du säger, jag
har varit trolös. Jag har syndat. Nåväl! Men måste
du inte också säga detsamma? Om jag har brutit mina
löften, har inte du också gjort det? Din kärlek i
rosenträdgården skulle vara evigt — så sade du. — Var
är den nu?
— Den är här! I detta ögonblick! ropade.han och
slog sig lidelsefullt för bröstet med sin knutna hand.
Den har alltid varit där.
— Och din kärlek var stor, den största i hela
världen, fortsatte hon, det sade du i alla fall i
rosenträdgården. Men den är likväl inte ädel nog, inte stor nog
att kunna förlåta mig, då jag ligger och gråter för dina
fötter.
Mannen tvekade. Hans läppar rörde sig, men icke
ett ljud kom över dem. Hon hade tvingat honom att
blotta sitt hjärta och uttala sanningar, som han hittills
hade dolt för sig själv. Och hon var så vacker att se
på, där hon stod, strålande av kärlek, och
frammanande gamla minnen, som fick blodet att rinna hastigare
i hans ådror. Han vände bort huvudet för att icke
se på henne, men hon gick runt om honom och såg
honom åter in i ögonen.
— Se på mig David! Se på mig! När allt kommer
omkring är jag dock densamma som förr. Och det är
du också, bara du vill inse det. Vi är inte förändrade*
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
