Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - V. Dödens och lifvets brud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle det gräsliga hända! I skimret af Amelies tårar såg
hon först rigtigt huru nesligt det var.
Men redan följande dagen lutade Amelie sitt hufvud
till hennes bröst och hviskade:
— Jag gör allt hvad mamma vill. Det är så rysligt
synd om mamma och syskonen och stackars pappa med.
Jag tyckte bara det var så hemskt och underligt, men
när mamma kan vilja det, så måste det ju vara rätt och
bra. Jag vill, mamma!
För det mamma kunde vilja det, måste äfven det
hon instinktlikt kände motbjudande vara rätt! Var det
inte grymt förräderi att begagna sig af denna
obegränsade tillit?
Jo visst, men — hon gjorde det ändå. Stå vi kalla
och oberörda och iakttaga sådana kompromisser med
det rätta bland våra medmenniskor, tro vi oss så lätt
vara alldeles på det klara med att de kastat allt öfver
bord och knappast mera förtjena hvarken aktning eller
sympati, men — ack lifvets maskineri griper oss
oemotståndligt med sina kuggar och hjul, och skulle vi hårdt
döma alla, som i lifvets mest frestande ögonblick
kompromissat med sina ädlare instinkter, då skulle det bli
fruktansvärdt glest i de högaktades krets.
Så invigdes då till sist äfven pappa och småsyskonen
i förtroendet. Kammarjunkaren hängaf sig åt en
häpnadsfull förtjusning, åt hvilken han i förstone hade svårt att
finna uttryck. Men snart fann han på råd. De två fetaste
baggarna lades i qvarnhäcken och stalldrängen skickades
till gästgifvaregården med order att på fördelaktigaste sätt
realisera dem i starkvaror. Derjemte undfägnades alla
otåliga fordringsegare med betydligt dunkla, men ock
ansenligt hoppfulla antydningar om en snart stundande
förändring i herrns till Lindenäs ekonomi, en förändring,
som skulle för framtiden sätta honom i stånd att »honorera
på dagen».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
