Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1644: jan.—maj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till moster Karin, begynte hon om morgonen till att
banna mig intill afton och for så ut med mig, att jag icke
var vatten värt, och kallade mig alla de onda namn, som
hon visste, och sade till mig:
”Ett sådant ettert ondt as och afskrap, som du då
är, vore icke värd till att lefva, sedan till att vara född af
sådana dygdiga och fromma föräldrar”, som mina vore.
Och sade: ”När det blifver folk af dig, ditt slöke[1], så blir
mina gamla skor nya”, och att jag aldrig var den
styfmor värd, som jag hade, utan jag skulle hafva en, som
flådde mig hvar dag, som fru Ebba gjorde, när jag var
hos henne.
Och mycke annat sade hon åt mig, det mig bet så
hårdt i mitt hjärta, att det har mest brusti. Och ehvad
hon sade, så kunde hon inte komma mig så vida, att
jag svara henne ett ord på allt det hon sade åt mig, utan
teg och grät, att jag har mest smulti därved; och bad
Gud så innerlig i mitt hjärta, att han då en gång ville
se på min stora jämmer och eländhet och göra därpå en
ända, på hvad sätt honom täcktes.
Och ofvanpå allt annat, som min moster sade åt
mig, det ock allra mest bet mig i mitt hjärta, att om hon
visste, att hennes döttrar inte skulle blifva bättre än jag,
så ville hon heller önska, att hon aldrig har födt dem,
än om de skulle blifva sådana elaka och onda as, som
jag var, där då intet hopp vore om, att någen skulle få
hugna af mig.
Och dessa orden gjorde mig så ondt, att mitt hjärta
har måst brista däröfver, att jag nu inte längre kunde
tiga utan svarade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
