Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje delen. Déruchette - Första boken. Natt och månsken - 1. Hamnklockan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372
är den uppgjorda resplanen; när man icke längre har någon
resplan, afbryter man färden; målet är förfeladt, kraften
bruten. Ödet har en hemlighetsfull maktfullkomlighet;
det kan med sitt trollspö vidröra till och med vår moraliska
människa; förtviflan är nästan detsamma som själens
afsättning; endast de mycket stora andarna göra motstånd.
Och det hjälper knappast.
Försänkt i ett ständigt grubbel, om det nu kan kallas
grubbel att helt försjunka i ett oredigt tanke- och
känslodunkel, befann mess Lethierry sig på bottnen af en mörk
afgrund. Det kunde ibland undfalla honom sådana från
ett kvalfullt hjärta kommande ord som dessa: Det
återstår mig ingenting annat än att lägga in om mitt afsked
däruppe.
Låtom oss i förbigående anmärka en motsägelse hos
denna natur, invecklad liksom hafvet, af hvilket Lethierry så
att säga var en produkt: mess Lethierry bad icke.
Att vara vanmäktig är en kraft. Inför våra två stora
blinda makter, ödet och naturen, är det i själfva sin
vanmakt människan funnit sitt stöd, bönen.
Människan tar förskräckelsen till bistånd, hon ber
fruktan om hjälp; ångesten är ett råd att böja knä.
Bönen, denna ofantliga för människosjälen egna och
med mysteriet besläktade kraft, vädjar till det okändas
ädelmod; bönen betraktar mysteriet med det okändas egna ögon,
och man känner inför den mäktiga fastheten hos denna
bönfallande blick, att det är möjligt att beveka det okända.
Denna anade möjlighet är redan en tröst.
Mess Lethierry bad icke.
Så länge han var lycklig, fanns Gud till för honom,
man kunde säga af kött och blod; Lethierry talade till
honom, gaf honom sitt hedersord, ja, gaf honom nästan
ibland ett handslag. Men sedan Lethierry blifvit olycklig,
hade — ett för öfrigt ganska vanligt fenomen, — Gud
försvunnit för honom. Så går det, när man skapat sig en god Gud,
som icke är något annat än en gammal hygglig hedersman.
För Lethierry fanns i det själstillstånd, hvari han
befann sig, blott en enda klar och ljus syn, Déruchettes
leende; med undantag af detta leende var allt svart.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
