Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hadsji-Murat - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
började de hugga, så snart det dagats. Vid
åttatiden höjde sig dimman, som smält ihop med
röken från de uppstaplade bålen af torra knastrande
grenar, och skogshuggarna, som förut på fem stegs
afstånd icke sett, utan endast hört hvarandra,
började kunna urskilja både eldarna och den af fällda
träd spärrade vägen, som gick genom skogen.
Solen syntes än som en ljus fläck i dimman och
försvann än alldeles. På en glänta en bit från
vägen sutto på ett par trummor Poltoratski och
hans subalternofficer Tichonof, två officerare från
tredje kompaniet och en gammal kamrat till
Poltoratski från pagekåren, baron Frese, som tjänat
vid hästgardet, men blifvit degraderad till följd af
en duell. Omkring trummorna lågo
smörgåspapper, cigarrstumpar och tomma buteljer
kringkastade. Officerarna åto smörgås och drucko
brännvin och porter. Trumslagaren drog just upp
korken ur den tredje buteljen. Fastän Poltoratski
sofvit så litet, var han i den särskilda stämning
af andlig spänstighet och godmodig, bekymmerslös
glädtighet, hvari han alltid befann sig bland sina
soldater och kamrater, där det kunde vara fara
å färde.
Officerarna pratade lifligt om den senaste
nyheten, general Sleptsofs död. I detta dödsfall såg
ingen detta lifvets viktigaste ögonblick, då lifsgnistan
slocknar och återvänder till det ursprung,
hvarifrån den kommit, utan endast en bragd af en
tapper officer, som med sabeln i hand öfverfallit
bergsborna och gett dem duktigt med smörj.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
