Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Besättningen går i livbåtarna! - Ett protokoll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
över Holmsunds fabriksområde. Mitt över älven
bolmade Obbola sulfatfabrik stolt, framför mig på den
sida där jag stod, hade jag brädgårdsplanerna med
en jättekran, på avstånd olika slags
fabriksbyggnader, som ej brunnit, och så ett alldeles nytt stort
komplex i skarpgult, och på dess tak läste jag:
Trähusfabriken.
Trähusfabriken? Inte brukade sågverk i min
ungdom göra trähus! Här var det nya.
Jag hade kommit längs en lång gata, trafikerad
av bussar, kantad av flotta butiker, kaféer,
biografer. Det hela var så stort som en liten stad. Och där
jag stod vid en grind, som öppnade sig mot en stor
tomt, såg jag fruktträd och blomrabatter framför
boningshuset. Här bodde kamrer Revera. Jag drog
mig till minnes sågverksherrarnas bostäder i min
ungdom. Enkla små baracker, klädda med spåntade
bräder och huset ofta stående direkt på gräset,
kanske med några syrenbuskar i en grupp, en
silverkula och en punschberså. Det tyckte man var fint.
Arbetarna i en rad långa röda baracker, utan vare
sig gräs eller silverkula eller punschberså; en
bolagsbod, mörk, smutsig och luktande såpa, sill och
fotogen i förening, så att all mat smakade av denna
klassiska treenighet; barnen trasiga; mödrarna
trätande, männen med mullbänk som kräftbölder under
näsan. Nej, då var det ljuvligt att se de läppstiftade
flickorna numera och pojkarna som små
konfektionslorder, mödrarna som societetsjournaler och männen
som bankofullmäktige.
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
