Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Guldhavet - Vem betalar läppstiftet, lilla vän?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som emellertid kan göras är följande, jag menar nu
vid en undersökning som denna: Norrland är en
koloni, det är icke självförsörjande. Man bör i första
hand undersöka, vad det importerar från landets
övriga delar och vad det sålunda kan tänkas kunna
lära sig producera själv.
— Inom jordbruket t. ex. Vad säger statsrådet
om det?
— Jordbruken äro ju för små där uppe. De måste
göras så stora, att de bli ett tillräckligt stöd.
Där hade jag regeringen.
Så Landsorganisationen. Vad menade den? Den
trodde på norrlänningarnas egen kraft mitt i det
elände, som slagit dem.
— Ja, sa den ståtlige och försynte arbetargeneralen
August Lindberg uppe i sitt magnifika ämbetsrum,
man kan självklart inte tro, att vare sig staten eller
bolagen i längden kan ha råd att ta hand om
norrlänningarna. De måste lära sig att stå på egna ben,
de måste lära sig självförtroende och att hitta på
utvägar. Kan man väcka den mentaliteten hos dem,
då är problemet redan löst. Och de komma att stå
upp! Där vill vi hjälpa, vad vi kan.
Det var ju en klar linje. Det var inte fråga om
att söka i onödan plocka vare sig det allmänna eller
det enskilda för att utan vidare ge "understöd". Det
var inte den mycket omdebatterade
understödstagarandan. Det var ett positivt program, uttryckt i
öppna och otvetydiga ord, som jag hade att stödja
mig på. Det var tron på det norrländska folkets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
