Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Monken och Kongen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Emellertid blev det en kväll ett förfärligt liv i
Mallas stuga. Några rallare hade tagit in hos
henne, och rätt som det var, ville de ha ner
Monken att supa med. Men Malla sökte hindra
dem och dottern upplyste att Monken hade fått
sorg i dagarna, så det passade inte, hade hon
sagt. Hans svägerska, Kongens hustru, som var
högst betydligt yngre än Kongen, hade dött. Nu
sa hon bara på skoj, förstås, att det inte
passade, men hon ville i alla fall att gubben skulle
få vara i fred.
Men det hjälpte inte. Rallarna klättrade
uppför trappan och bankade på dörren och skreko:
— Monken, Monken! men ingen svarade. Då
slogo de in dörren, ty de voro betydligt dragna,
och stormade in i kammarn. Där var
naturligtvis kolsvart, ty Monken använde aldrig ljus.
— Ä du hemma, Monk? skreko de. Du ska
komma ner å supa! Annars ska vi si hjärteblon
på dej å ta dia penga!
Men där var dödstyst.
— Opp mä dej, Malla, å ta ljus mä dej, för
här står inte rätt te!
Och gumman klättrade upp med en ljusbit.
Då fingo rallarna se en syn, som nästan kom
dem att nyktra till, så rallare de voro.
I sin fållbänk, utsträckt på sina äckliga trasor,
låg Monken död med ögonen vidöppna. Och
hans gapande mun var fullstoppad med sedlar.
Och i händerna hade han sedlar, och
silverslantar lågo här och där bland paltorna.
Och alldeles kall var han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
