Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter oss då och då. Vi tänkte, att han möjligen
fick för litet ål.
I kanalen fingo vi ligga tre dygn för en
orkanliknande storm och under tiden gingo vi stundom
i land. Uttern var alltid med och följde oss som
en hund. Han försökte aldrig gå i sjön utan tycktes
till och med känna motvilja för vatten. Han fick
ål så mycket han orkade äta. Och sista dagen i
kanalen, då löjtnanten en gång gick ned i salongen
för att locka upp uttern till ett nytt ålmål på
sittrumsdurken, gjorde han från till synes vilande och
hoprullad ställning ett blixtsnabbt utfall på nära
en meters längd och högg välgöraren i överläppen.
Tvärtigenom. Och hade han fått tag med
underkäkens tänder också, hade löjtnanten fått vandra
genom återstoden av livet utan överläpp.
Nu hade vi funnit vad det betydde att tro
på en utterunge. Han förvisades ögonblickligen
till skansen, där han under återstoden av resan
lyckades förstöra ett reservsegel, åtminstone vad
färgen beträffar. Vi hade tydligen förvirrat hans
begrepp med avseende på platsen för secessus.
Emellertid ankrade vi en dag post tot
discrimina rerum utanför L:s ateljé och uttern
togs i land. Hans första omtanke sedan han
orienterat sig var att utse secessus i det rum, han
tills vidare skulle bebo. Vi hade avlämnat
reskamraten, och vår mission var fullbordad.
I sitt nya hem fick han mera rationell kost
och behandling än den vi i vår okunnighet
förmått ge honom. Han blev allt tamare och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
