Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maskarne eller anneliderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med andra djur, som dock föra ett helt annat fritt eller
vandrande lefnadssätt!
Så ville skaparen att hafsbottnen skulle öfverdragas med
det mångfaldigaste animaliska lif och att våra blomsterprydda
ängars prakt skulle finna en motsvarighet uti det vexlande
lifvet i det kristallklara djupets féartade trädgårdar.
Dammarnes och bäckarnes söta vatten är mycket mindre
rikt på annulater än det salta hafvet. Här slingra sig de små
naïderna förmedelst sina långa sidoborst eller hänga sig fast
vid vattenlinser och vattensnäckor. Här uppehålla sig äfven
företrädesvis blodiglarne, maskar, som vid hvardera ändan af
sin nakna kropp äro försedda med en sugapparat, hvilken de
så väl begagna att långsamt krypa med som äfven att hänga
sig fast vid andra djur. Munnen ligger i bottnen på den
främre sugskifvan och dess skarpa tänder bana väg för blodet,
som igeln vampyrartadt insuper.
Dessa rofgiriga maskar anfalla de varm- och kallblodiga
ryggradsdjuren, så väl fiskarne, som med dem dela vistelsen
i vattnet, som äfven de hästar och oxar eller till och med
menniskor, hvilka besöka sjöarne och bäckarne för att bada eller
dricka. Men blodiglarne blifva äfven å sin sida förföljda af
många fiender. De större vatteninsekterna och deras larver
förgöra dem i många tusental, några fiskar sluka dem med
glupande brådska och talrika vatten- och kärrfåglar fröjda sig
åt deras fångande.
Under det den indiska landtblodigeln uti bergstrakternas
fuktiga skogar hänger sig fast vid vandrarens hud och
derigenom blifver en högst obehaglig, resan försvårande plåga, gör,
som bekant är, den medicinska blodigeln så utmärkta tjenster
uti inflammatoriska sjukdomar, att den årligen förbrukas i
milliontal och redan helt och hållet försvunnit ur många dammar
och sjöar, som den förr befolkade. Från allt längre afstånd
hemta våra lazaretter sitt blodigelsbehof, och under det förr
hufvudsakligen Ungern betalade dem sin tribut, är det nu de
stora sjöarne vid Don och Wolga som förse Paris och London
med blodiglar.
Med undantag af landtblodiglarne äro annulaterna blott
torftigt representerade på fasta landet genom daggmaskarne,
som gömma sin värnlösa kropp uti nästan lodräta gångar i den
fuktiga jorden, der de lefva af humus eller multnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
