Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjerde Boken. Varelsernas och tingens bestämmelse - I. Naturens plan. — De lefvande varelsernas byggnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de också gjort sig löjliga. Den som vågar på allvar påstå,
att en fisk skulle, om han tvunges att hålla sig på det
torra, kunna få se sina fjäll spricka sönder och förvandlas
till fjädrar samt sjelf blifva fågel, eller att ett fyrfota djur,
som tvunges att gå på smala stigar och underkastas stora
svårigheter derstädes, skulle kunna förändras till orm, — han
bevisar endast den djupaste okunnighet i anatomien.»
Denna teori, emot hvilken så många svårigheter
uppresa sig, antager, att alla varelserna härstamma från en ur
sprunglig typ genom en följd af successiva ombildningar,
hvilka utgöra den organiska enheten. Ögat och örat äro
hvartdera blott en känselnerv, hvilken genom öfningen
utvecklats; pannan och skallen äro gjutna efter hjernan;
hjernan är endast ryggmergens utspruckna blomma. Men, skola
vi svara med Paul Janet, »huru har vanan kunnat
åstadkomma en dylik förändring och af ryggradens öfra knota
göra en urholkning, i stånd att rymma hjernan? Se här
hvad man måste antaga, nämligen att ett djur, som blott
hade en ryggmerg, har, tvingadt att dertill öfva den,
lyckats frambringa denna utvidgning af nervämne som vi
kalla hjernan; att det, allt som denna öfra del vidgades,
omvalkade de till en början mjuka väggar, som betäckte
henne, tills det tvungit dem att antaga sin rätta form, den
af hufvudskål: men hvad hypoteser i denna hypotes! Först
och främst måste man "tänka sig djur, som skulle ha en
ryggmerg utan hjerna, ty det är i annat fall lika antagligt
att anse ryggmergen för en förlängning af hjernan, som att
betrakta hjenan såsom ryggmergens blomma. Hvad som
tyckes angifva något sådant, det är den omständigheten,
att man redan finner något, som motsvarar sjelfva hjernan,
hos de djur som ej ha någon ryggrad, hos blöt- och
leddjuren. Men om hjernan finnes till först hos
ryggradsdjuren, så gör äfven skallen det: den är således ej något alster
af vanan. Dertill kommer, att öfning och vana svårligen
låta tänka sig frambragta utan hjerna: de äro förhållanden
som härflyta af viljan, och det synes tydligt, att hjernan
är viljans organ. Tillägg slutligen, att man äfven måste
antaga, att benämnet skulle till en början varit broskartadt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
