Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter att i åtta somrar hafva spelat i Humlegården, flyttades
teatern, då öfvertagen af Carl Stenborg, till det närbelägna
Eriks-berg vid Träsket; men ännu några somrar gåfvos föreställningar på
det gamla stället, till dess såväl Eriksbergs-scenen som
Humlegårds-spektaklerna förlädes till bryggarenkan Nymans hus vid Nedra
Munkbron (sedermera kalladt Kirsteinska arfvingarnes) och Nja Svenska
Teatern der öppnades.
Någon egentlig teater såg man icke åter i Humlegården förr än
det lilla skådespelshuset i parkens vestra del uppstod, der Edvard
Stjernström 1851 började gifva föreställningar och der bland andra
Oskar Anderssons sällskap höll sig i tio somrar.
Få år efter Stenborgska teaterns bortflyttande fick
polismästaren, sedermera underståthållaren Liljensparre upplåtelse på tio år af
norra delen af Humlegården, och några veckor efter Gustaf den tredjes
död förlängdes denna upplåtelse till ’tretio år derefter; men detta
tyckes icke hafva hindrat allmänheten att nyttja södra delen till
förlustelseplats. Liljensparre förband sig att anlägga en engelsk
trädgård i parkens norra del samt för öfrigt underhålla planteringarne
och stängslen; men då hans arfvingar 1817 sålde de återstående årens
nyttjanderätt till en enkefru Svensson, förskonades denna af »gunst
och nåd» från att uppfyll? de vilkor som skulle utgöra grunden för
besittningsrätten. År 1822 öfverlemnades Humlegården till chefen
för artilleriet, som skulle för sina hästar nyttja höafkastningen.
Parken kom dä under generalfälttygmästarembetets vård och inseende,
men vården var långt ifrån omsorgsfull och inseendet alldeles icke
insigtsfullt.
Emellertid fortfor allmänheten att infinna sig i den gamla
lustparken. Det hade också genom ett kungl. bref af 1820 stadgats,
att trädgården borde för allmänheten hållas tillgänglig hela dagen
utan afgift från den t Maj till den 1 November hvarje år.
Det stadigare folket vandrade stillsamt i de raka alléerna eller
satt beskedligt på de lika raka bänkarne, och den manliga
afdelnin-gen gick då och då in i rotundan för att vederqvicka sig. Det mindre
stadiga folket, såsom gardister, artillerister, lärgossar, åtskilliga
tjenst-flickor och barnpigor med eller utan barn tumlade om pä de illa eller
alldeles icke skötta gräsmattorna. Fint såg det icke ut, men folket
älskade Humlegården i dennes ej alltid så städade skick. Der kände
det sig icke besväradt.
Positiv saknades icke. Förevisare af »schene Rariteten» infunno
sig. Hornmusik skallade från rotundan. Karruseller förekommo då
och då, i synnerhet en stor karrusell (fig. 43) i vestra delen af
parken, och öfvade sin dragningskraft. De mindre stadiga åkte och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
