Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
först då jag vuxit upp blev det modernt att de vuxna
alltid måste ha orätt i förhållande till de små. Men
detta blev mig ändå för starkt. Jag gav till ett gällt
rop och försökte slita mig loss från mamma för att
hoppa ut genom fönstret och ingripa. Jag visste ju
precis var nyckeln låg, nästan rakt under fönstret
där jag satt Det var ju min skyldighet att komma
farbror Johan till hjälp, eftersom jag blivit hans död.
Han ville säkert inte vara död så länge, kanske var
han redan trött på det, stort folk brukade ju
förlåta och glömma igen.
Mamma lade sin hand för min mun, men jag bet
i hennes handske, krängde och skrek. Endast
biskopen, arvtagaren greve Helmut och grevinnan
Hoheneck stod så långt ute på bryggan att de kunde
se mig. Av dem var det endast biskopen som låtsades
om att något hände. Ännu i denna stund kan jag
undra vad han tänkte om denna levande protest mot
hans symbolhandling vid ätten Sporres utslocknande.
När jag som nygift gjorde visit och blev föreställd
för honom, sade han med ett obeskrivligt leende:
"Vi har sett varandra förr." Men sina tankar
yppade han inte. Jag kan dock förmoda att de gick
så här: "ungen som står där och skriker må vara
Johan Sporres barn aldrig så, men det ändrar inte
faktum att ätten är död, basta." Ut från hans
synpunkt var detta fullkomligt rätt. Han tillhörde det
skede och företrädde det system i vilket ceremonien
har högre makt än sanningen.
H
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
