Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aldrig få göra bekantskaper, att aldrig få skryta med
de gåvor han gett henne, varken med mig eller sitt
pärlhalsband.
— Ja, sa mamma då i sin tacksamhet över min
förståelse, och tänk dig att jag fick aldrig se
skymten av hans betjänter eller ekipager för han kom
alltid i hyrdroska och bar själv upp... här hejdade
hon sig, jag kysste henne och sa:
— Mamma lilla, om det nu var champagne, så har
du ju sen druckit svagdricka i hela ditt liv och är
för längesen förlåten. Hur det är med pappas
förlåtelse är jag mycket mindre säker på.
Mamma försvarade honom då, han hade varit så
rar mot oss båda två, därom vittnade väl också hans
testamentariska förordnanden till vår förmån som
var rena överloppsgärningen. Han kunde inte neka
sin lilla flicka någonting, han gav mig så många
dockor att de kunde räckt till alla flickorna i hela
kvarteret när vi flyttade efter hans död, fast mamma
inte kunnat dela ut dem emedan det skulle väckt för
mycket uppseende. Jag ville inte säga emot, ty jag
märkte att detta var lite ömtåligt, men annars kunde
jag ju ha erinrat mamma om att tjugu dockor var
en klen ersättning för den levande mänskliga kontakt
ett barn behöver för sin första väldiga erövring av
världen. Hade jag inte varit ett olydigt barn från
första början så hade jag väl blivit ungefär lika
outvecklad som mina dockor. Nu förvärvade jag till en
början en stor skicklighet att så länge som mamma
såg mig hålla mig på mattan där hon satt mig och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
