Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312
hennes mesta göromål att sköta den ölförsäljning,
som var förenad med färjprivilegiet. De lefde i det
hela mycket lyckligt; ty Marie fortfor att älska sin
man öfver allt i verlden, och om han än ofta drack
sig rusig och slog henne, så gjorde det icke så
mycket; Marie visste ju, att det var hvardagsbruk i det
samhällslager, i hvilket hon låtit inskrifva sig, och
blef hon någon enda gång otålig, så stäldes hon
snart till freds, när hon kom att tänka på, att den
Sören, som var så hård och barsk, var den samme,
som en gång hade skjutit en menniska för hennes
skuld.
De menniskor, de hade att färja öfver, voro för
det mesta bönder och månglare, men stundom kunde
det ju äfven komma de, som voro högre på qvist.
Sålunda kom der Sti Hög en dag. Marie och
hennes man rodde för honom, och han satte sig bak i
båten, så att han kunde tala med Marie, som hade
den bakre åren. Han kände strax igen henne, då
han såg henne, men visade intet tecken till förvåning;
kanske hade han vetat, att han skulle träffa henne
der. Marie måste se två gånger på honom, innan hon
kunde känna igen honom, ty han var mycket förändrad.
Hans ansigte hade blifvit rödbrusigt och uppblåst,
ögonen voro vattniga, och underkäken hängde, som om
han varit lam i munvinklarna, vidare voro hans ben
tunna och hans måge stor och hängande, det var alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
