Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
275
rörd af samma tungbröstiga trånader, samma
aningsfulla drömmar och oroliga förhoppningar, som hade
genombäfvat hennes ungdom; men skulle de vara,
skulle de vara annat än den korta blomstring, som
en solrik höstvecka kunde kalla till lifs, en
efterblomstring, som bygde sina blomster af plantans
allra sista kraft och gaf den svag och uttömd i
vinterns väld? De voro ju en gång döda, dessa
trånader, och hade hvilat tysta i sin graf. Hvad ville
de, hvad kommo de för? Var icke deras lefnadsmål
fyldt, så att de kunde hvila i fred, och icke resa sig
igen i hycklad form af lif, och leka ungdomsleken
om igen?
Sålunda tänkte väl Marie, men det var
ingalunda allvarligt menadt med dessa tankar, det var
blott diktande tänkt, och alldeles opersonligt,
liksom med en annans tankegång, ty hon hade intet
tvifvel om sin lidelses styrka eller varaktighet, och
den hade fylt henne så helt och hållet och så
emot-ståndligt verkligt, att det alls icke blef något rum
för eftertänksam förundran. Under fortsättning med
dessa overkliga föreställningar, dröjde hon ett
ögonblick vid den gylne Remigius och hans orubbliga
tro på henne, men det aflockade henne blott ett
bittert leende och en konstlad suck, och derpå voro
hennes tankar bundna annanstädes.
Hon undrade, om Sören skulle hafva mod att
fria till henne. Hon kunde knappt tro det. Han
var ju en bonde . . . och hon utmålade för sig hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
