Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
85
blad eller strå, som derpå ett ögonblick svängde
åt sidan, riste pä sig och plötsligt blef stilla igen.
Svalorna ströko längs med jorden, och den blåaktiga
qvällsvardsröken slog beslöjande ned öfver de svarta
halmtaken i den nära staden.
En vagn skakade besvärligt framåt vägen och
ned frän vägar och stigar rundt omkring höjdens
fot hördes dämpadt skratt och muntert tal, prasslet
af solfjädrar och silke, bjebbet af små knähundar och
ljudet af torra grenar, som knakade och bräcktes.
Det var hofvet på dess eftermiddagspromenad.
Marie och Sti Hög hade skilt sig från de andra
och hade gått uppför höjden; nu stodo de tysta och
blickade, andtrutna af att så hastigt hafva bestigit
den branta sluttningen.
Sti Hög var den tiden ett par år öfver trettio;
han var en läng karl, läng och mager, rödhårig och
med ett långt, smalt ansigte. Han var blek och
fräk-nig, och hans tunna, hvitgula ögonbryn hvälfdes högt
upp öfver hans blanka, ljusgrå ögon, som fingo ett trött,
ljusskyggt uttryck derigenom att ögonlocken voro
alldeles rosenröda och derigenom att han, när han
blinkade, blinkade långsammare eller snarare: lät ögat
längre vara slutet än andra menniskor. Hans panna var hög
och öfver tinningen var den starkt rundad och blank.
Näsan, smal och långsamt kroknande, var litet för
läng och hakan både för läng och för spetsig, under
det munnen var fullkomligt vacker, läpparnes färg så
frisk, deras linier så rena och tänderna små och hvita.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
