Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55
Dertill var han i hög grad foglig och tjenstaktig,
glömde aldrig skilnaden mellan sig och adeln, och
hade ett så vidunderligt löjligt utseende, när de i
uppsluppenhet eller dryckenskap på ett eller annat
orimligt sätt styrde ut honom. Han lät sig hundsas
och utskällas, utan att blifva ond, och var i det hela
taget så godmodig, att han mången gång gaf sig
sjelf till pris, när han dermed kunde hejda ett
samtal, som började få en farlig vändning för freden i
laget.
Det var också detta, som gjorde det möjligt för
honom att umgås med dessa menniskor, och han
måste umgås med dem; för honom, den vanföre
borgaren, var adeln halfgudar, endast de lefde, endast
deras frimurarspråk var menskligt tal, öfver deras
tillvaro låg det en dager af ljus och ett haf af doft,
under det de andra stånden förnötte sitt lif i färglöst
töcken och osig luft. Han förbannade det att han var
borgerligt född som en långt större olycka än hans
ofärdighet, och grämde sig deröfver, när han var
allena, med en bitterhet och en häftighet, som kom
vanvett temligen nära.
»Nå, Daniel», sade Ulrik Frederik, då den lille
hade kommit upp till honom, »det har icke varit
någon liten dimma, som varit för hans öga i natt,
efter som han seglat sig fast här på Vestervold; eller
stod kryddvinet så öfver måttan högt i qväll, efter som
jag träffar honom här, liggande trygg och torr som
Noaks ark pä berget Ararat?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
