Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19
>Ja, fanden tro det! — det kan väl vara, men
det hjelper bara strunt att predika lugn i en myrstack
— nå, krig ha vi, och nu gäller det att en hvar
aktar sitt. Det är nog att sköta på alla vis.»
Talet föll derpå på den förestående resan och
gick nu en stund kring de dåliga vägarna, vände
tillbaka till Tjele, till gödkreatur och stallfodring och
gick äter på resa. De hade under tiden ingalunda
försummat kannan; ölet hade slagit dem starkt i
hufvudet, och Erik Grubbe, som just berättade om sin
resa till Ceylon och Ostindien med Perlen, hade svårt
för att komma fram genom sitt eget skratt, hvar gång
en ny lustighet rann honom i högen.
Prester* blef allvarsammare ju längre det led;
han låg hopsjunken ned i stolen, men litet imellan
nickade han med hufvudet, såg bistert framför sig
och rörde läpparna som 0111 han talade; dertill
gestikulerade han med ena handen, ifrigare och ifrigare,
tills han kom att trumfa i bordet; så sjönk han ihop
igen med en förskräckt blick bort till Erik Grubbe.
Då till sist denne alldeles kört fast i skildringen af
en öfver all måttan enfaldig kocksmat, reste sig
presten och började tala med dof, högtidlig röst.
Sannerligen , sade han, »sannerligen! jag skall
vittna med min mun — med min mun — att I är en
förargelse och ett förargelsens föremål — det vore eder
bättre I blefve kastad i hafvet — sannerligen! med
en qvarnsten och två tunnor malt — två tunnor malt
är I mig skyldig, det vittnar jag högtidligen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
