Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Haagdomens innehåll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ledde förklaringen. Den avvisar den norska invändningen,
enligt vilken förklaringen med hänsyn till de omständigheter,
varunder den tillkommit, icke skulle binda den norska
regeringen, vare sig därför att ministern icke skulle haft rätt att
avge den eller emedan han icke avgivit den med full
kännedom om sakläget.
I detta sista avseende har Norge hänvisat till avstängningen
av hela landet, som beslutades av Danmark 1921 och som, då
den ej kunde förutses av herr Ihlen 1919, skulle ha friat Norge
från det löfte, som då avgavs av ministern. Men domstolen
observerar, att Danmark alltid visat sig sinnat att vidta
åtgärder för att förebygga förluster, som kunna uppkomma för
norska undersåtar genom stängningen: sådant var enkannerligen
syftemålet med konventionen av 9 juli 1924.
Domstolen kan följaktligen endast betrakta Ihlens
förklaring som ovillkorlig och slutgiltig. Härav följer enligt
domstolen, att förklaringen ålägger Norge att icke bestrida den
danska suveräniteten och a fortiori att avhålla sig från att
ockupera någon del av ön.
Med avseende å de noter, som växlats den 9 juli 1924, anser
domstolen å andra sidan — i motsats till den danska tesen —
att varken Danmark eller Norge kan stödja sig på
konventionen i fråga om sina respektive principiella ståndpunkter.
Med hänsyn till den slutsats, vartill den kommit, anser
domstolen slutligen överflödigt att granska vissa teser, som
subsidiärt framförts av parterna. Så långt referatet.
Reservanterna Schücking och Wang finna det för sin del
icke tillräckligt styrkt, att den påstådda och oemotsagda
statsmyndigheten å Östkusten utövats i sådan utsträckning, att en
suverän rättstitel därigenom vunnits. Det synes dem också,
som om Danmarks åtgärder 1915—21 mindre åsyftat att
inhämta erkännanden av en redan bestående suveränitet än
samtycke till dennas utsträckning över hela Grönland.
Reservanten Anzilotti fäster huvudvikten vin Ihlens
förklaring och sluter därav, att ockupationen utgör ett fördragsbrott,
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
