Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Qvantitetslära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 KAP. I1II. QVANTITETSLÄRA.
en med stafvelsens språkliga natur i strid stående
förlängning, som påtvingas densamma genom den musikaliska
"rytmens fordringar. Denna förlängning är derföre icke
inskränkt till några vissa stafvelser, utan kan användas vid
hvilken lång stafvelse som helst. Dock är det onekligt,
att skalderna till underlag för densamma med en viss
förkärlek valt långa vokalljud och diftonger.
Sin grund hafva dessa förlängningar, såsom redan blifvit
sagdt, i den musikaliska rytmen och äro så tillvida mera af
musikalisk än metrisk natur. Då emellertid i Grekernas lyrik poesi
och musik voro vida mera oupplösligt förenade, än händelsen
vanligen är hos oss, så att poesien ej hade någon annan bestämmelse
än att tjena såsom sångtext och följaktligen icke heller någor
sjelfständig, från den musikaliska rytmen skiljd, meter, är det
klart, att dessa flerdubbla stafvelselängder äfven för metriken äro
af betydelse. Först genom deras återinförande, hvaraf äran
hufvudsakligen tillkommer Rossbach och Westphal, blef det möjligt
att finna någon rytmisk enhet i många af antikens lyriska
versmått, der man förut endast träffat en regellös följd af långa och
korta stafvelser, hvilka den äldre (Hermannska) metriken på ett
oftast mycket godtyckligt sätt uppdelat i en mängd besynnerliga
och besynnerligt sammanställda versfötter.
Då det således är gifvet, att metriken, om den verkligen vill
återfinna de antika rytmerna, vid analysen af de gamles versmått
måste taga de tre- och flertidiga stafvelselängderna med i
beräkuing, framställer sig sjelfmant den frågan, huru vi i de poetiska
texterna skola igenkänna platserna för dessa flerdubbla
stafvelselängder, då, efter hvad ofvan blifvit yttradt, stafvelserna icke hafva
någon egenskap, hvarigenom somliga utmärka sig såsom
öfverskjutande de vanliga långa stafvelsernas tidmått. Härmed är en
af metrikens svaga punkter påpekad; ty i många fall kan full
visshet i detta häuseende med oss till buds stående hjelpmedel
icke ernås. Oftast antyder dock rytmen i sin helhet, hvar dylika
förlängningar äro af nöden. Den närmare utvecklingen häraf måste
sparas till Kap. VII, der frågan blir om prokatalexis och synkope.
& 21. Xpdvog towtos. — Den minsta tidlängd, som
af metriken bestämdt urskiljes, är den som åtgår för
uttalandet af en kort stafvelse. Denna tidlängd begagnas såsom
måttstock vid uppmätandet af de större tidlängderna och
benämnes ypovog 7octoc, eller rätt och slätt yocvoc, äfven
onuetov (mora). I förhållande till yoövog xomtog benämnas
de större tidlängderna yoovor otvFetor. Χρόνος πρῶτος ἂν
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
