- Project Runeberg -  Grannarna /
150

(1927) [MARC] Author: Fredrika Bremer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

- On this page / på denna sida - Elfte brevet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

150

FREDRIKA BREMER

på henne. Och när hon ännu såg stilla på honom med
frågande och sorgfull blick, sade han: "Serena! säg mig
ett vänligt ord. Min själ behöver det/’

Serena dröjde ännu. Djupt kände hon vikten av detta
ord, av denna stund.

"Ni vill icke?" utbrast Bruno, och redan brunno
mörka lågor i de mildas ställe, och ropade med smärta:
"Serena! Jag är då alldeles likgiltig för er?"
"O nej, nej!" sade djupt upprörd Serena.
"Icke?" återtog Bruno eldigt och fattade hennes hand.
"O Serena, plåga mig ej mera: lämna mig ej i detta
sönderslitande tvivel, o sig, vill... kan Serena älska mig?"
Serena såg på honom med tårfyllda ögon och sade:
"Ja!" Hela hennes själ låg i detta svar.

"O, så måste du bliva min, himmelska varelse!"
utropade Bruno, omfattande hennes knän med passionsfull
glädje. "Serena, i denna stund giv mig din tro, svär att
tillhöra mig, svär att intet skall mera skilja oss åt!"
’"Bruno, Bruno!" sade Serena förskräckt över hans

häftighet, "har ni glömt... er mor–––-mina föräldrar?

De skulle bli olyckliga, de skulle stiga upp om
morgonen och ej finna mig, de skulle gå till sängs med tårar
över sitt barn" ...

Bruno såg vad som föregick inom henne. Demoniska
makter härskade över hans själ, och de jublade, då de
sågo henne svikta, och i hans röst voro toner ljuva, djärva
— för sådana ha änglar fallit.

"O, Serena!" sade han, "låt icke barnslig svaghet
förleda dig att ljuga till ditt eget hjärta. Var stark, var din
kärlek trogen, och — tro på mig. Bliv min, och jag vill
gottgöra var smärta, jag vill vända i salighet var suck,
som oroar dig. Voro icke sedan barndomen våra själar
förenade? Värmas de icke nu av samma låga? Serena,
vi äro redan ett, ett inför den, som göt sin kärlek i våra
hjärtan. Eller tror du de kunna åtskiljas ? Fåfängt! Se-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:15:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/grannarn/0154.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free