Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
publiken fanns sann beundran och tacksamhetskänsla.
Det var också, kan man säga, det sista återskimret
af den svenska operans glansperiod. Den sjönk i
ett smältande, vemodigt skönt ackord med namnen
Louise Michaeli, Fredrika Stenhammar, Oskar
Arnoldson, Anders Willman och Gustaf Sandström
och ännu flere härliga stämmor, af hvilka nu blott
minnet återklingar som ett ljuft eko.
Sångens barn voro den tiden också för det
mesta glada och sorglösa — åtminstone visade de
sällan att smärtans mask gnagde vid hjärteroten.
De togo lifvet gladt, och morgondagen bekymrade
dem föga, de älskade sin konst och de triumfer och
rosor, den bringade dem, och en molnhöljd,
sorg-tyngd panna syntes sällan i deras glada led.
Jo, det fanns verkligen en, som sällan log, som
ensam och dyster vandrade sin väg fram midt bland
glädjens och sorglöshetens barn — och det var
mannen med den härliga, mjuka stämman — det var
Gustaf Sandström.
Sandström hade alltid inom teatern ansetts som
en underlig figur. Efter att ha tagit sin
studentexamen ungefär samtidigt med sin ett par år äldre
broder Israel, den sedermera så välbekante
kompositören, skrefvo båda bröderna in sig i verken,
men efter kort tid öfvergåfvo båda
ämbetsmannabanan och ägnade sig åt sången och teatern. Efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
