Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Som visar, hur och på vad sätt potatishandlarn till sist fick sin Vasaorden ändå och under stor rörelse och anslutning blev förklarad för människa samt hur detta höga mål nåddes av honom på det sätt, som torde vara det av alla säkraste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bägaren, slogs den hänsynslöst ur hans hand av den
gamle hångrinaren Döden.
Den bedragne läsaren steg försiktigt som en trana
ur dödsrummet ut i salen, följd av juristen.
— Hm! sa han lågt till denne. En, hm, mycket
sorglig historia! Si, meningen var den, hm, att den
nu avlidne och jag gemensamt skulle göra denna,
ahåm, denna donation.
Men nu ville det sig inte bättre, än att
potatishandlarn redan förberett juristen på sitt lilla skämt,
så att denne visste alltsammans. Gamla herrar ha
dessutom föga respekt för Döden. De betrakta
honom som den siste virabrodern på jorden och
behandla honom familjärt och ogenerat.
Och juristen var en gammal skämtare, han med.
Han fattade därför tillfället i flykten, upptog
Gobsmans mantel och svarade:
— Är grosshandlarn säker på det?
Pappelman sprattlade lite med benen.
— Hm! sa han. Hm! Ja!
— Men jag har inte fått några pengar
deponerade ! invände juristen.
Pappelman, som började bli orolig, anförde den
dödes ord.
— Jaså! genmälte juristen. Ja, det var bara
Gobsmans mening, att grosshandlarn skulle bevittna
hans namnteckning!
Därpå visade han donationsbrevet.
Hela detta samtal fördes viskande, och när Pap-
346
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
