Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Som är ganska sublimt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ja, stora gubben, ja, ja! Du var sublim! Något
så sublimt som ni två tillsammans har jag aldrig
sett! svarade Jenny.
Men när ångaren lade i land i Sandhamn, kom
en pojke springande emot henne och sade, med
andan i halsen:
— Det är telefon till fröken, uppe på hotellet!
Det är löjtnanten!
Ty alla kände henne ju där ute; och när hon
andfådd sjönk ner på en stol vid telefonen, fick
hon höra, vad som hänt mellan Karl och gubben.
— Och nu hyr jag mig en liten våning på
Östermalm ! sa Karl. Det blir riktigt trevligt, kära Jenny!
Va?
— Va är det där för historier, lilla Kalle?
frågade hon.
— Ja, men, kära Jenny, svarade han, det förstår
du väl, herregud, hur otrevligt det är för mig som
hederlig karl att bo hos en far, som hela stån vet
är en skojare! Jag är riktigt glad, att han körde
bort mig! Det förstår du väl! Va?
— Jag ska tala med lilla gumman! svarade hon.
Du är ju kollrig! Adjö med dig!
Och medan Tornister promenerade ute på backen,
där snöflingorna foro i den nakna kastanjeraden,
och alla Sandhamns kortbenta hundar skällde på
honom, som vågade ha så långa ben, ringde Jenny
upp modern.
— Jaså, det är Jenny! sa gumman. Ja...
— Karl har redan ringt och berättat!
116
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
