Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Överste Chabert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
mitt återställande och hade följaktligen särskilt intresserat
sig för sin patient. Då jag på ett redigt och
sammanhängande sätt för honom omtalade min föregående
tillvaro, lät den hedersmannen, som hette Sparchmann, i de
av landets lagar fordrade rättsliga formerna fastställa det
underbara sätt, varpå jag räddats ur likgraven, samt dag
och timme, då min välgörarinna och hennes man funnit mig,
samt det noggranna läget av mina sår och fogade till dessa
olika protokoll en beskrivning på min person.
»Ack, herr Derville, jag har olyckligtvis inte dessa viktiga
papper, inte heller den förklaring jag avlade inför en notarie
i Heilsberg i syfte att fastställa min identitet! Från den
dagen, då jag av krigshändelserna förjagades från denna
stad, har jag ständigt irrat omkring som lösdrivare, tiggt
mitt bröd, behandlats som en dåre, då jag berättade mitt
äventyr, och inte kunnat finna eller förtjäna en sou till att
förskaffa mig de handlingar, som kunde bekräfta min
utsago och återge mig åt samhällslivet. Ofta ha mina plågor
under hela halvår kvarhållit mig i småstäder, där man
slösade omsorger på sjuka fransmän, men man skrattade
den man rakt i ansiktet, som påstod sig vara överste
Cha-bert. Länge försatte dessa skrattsalvor, dessa tvivel mig i
ett raseri, som skadade mig och vållade, att jag såsom
vansinnig insattes på ett dårhus i Stuttgart.
»Sannerligen kan ni inte också på grund av min berättelse
finna, att man hade tillräckliga skäl till att bura in en
människa! Efter två års hospitalsvistelse, som jag måste
underkasta mig, och se’n jag tusen gånger hört mina vaktare
säga: ’Se där en stackars karl, som tror sig vara överste
Chabert’ åt folk, som svarade: ’Den stackars mannen!’
blev jag övertygad om, huru omöjligt mitt eget öde var,
blev dyster, undergiven och stilla samt avstod från att
vidare säga mig vara överste Chabert, för att omsider kunna
komma ut ur fängelset och återse Frankrike. O! Herr
Derville, återse Paris! Det var en dröm, som jag inte...»
Med dessa avbrutna ord föll överste Chabert i djupa
drömmar, som Derville respekterade.
»En dag», återtog hans klient, »en vårdag släppte man
ut mig och gav mig tre thaler under förebärande, att jag
talade mycket förnuftigt om allting och inte längre sade mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
