Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det, visste for resten av livet hvad frihet var. Han så en
museumsmann som satt og renset et maleri av El Greeo
i kjelleren under Pradoen i Madrid, mens granatene
falt. Billedet var bragt inn fra en kirke, det var
skittent og overmalt, men gjennem århundrers fornedrelse
fikk han frem et merkelig brennende ansikt. En av
de siste dagene i Barcelona hadde Donald snakket med
en gammel embedsmann, uttæret og askegrå, med alt
liv som var tilbake samlet i øinenes varme og mot:
Jeg må holde ut til vi har seiret, sa han, og det vil bli
en lykkelig dag, for da vil jeg legge mig ned og dø.
Hvis dette folket blev utlevert til nederlaget, tenkte
Donald, for noen hjerter som vilde briste da.
Ann hadde ringt til avisen som vanlig på kvelden.
Nei, Donald har ikke sendt noe. Det hendte ofte.
Om morgenen kom hun op fra metroen ved Operaen.
Hun kjøpte en avis: «Grufullt bombardement av
Barcelona. Tusen drepte.» Hun tok i rekkverket; det var som
underlivet var revet op av en granat; hun holdt på å
’ synke om av matthet og blodtap.
Om eftermiddagen kom telegrammet fra Perpignan.
Neste morgen stod han i soveværelset hennes. Barna
var ute i parken.
Hun strakte armene op mot ham og tok ham om
halsen, holdt det uskadte hodet inn til brystet sitt, lenge.
— Aldri mer skal du tilbake igjen, sa hun glad.
Han slo det bort: Vi venter med å snakke om det til
siden, Ann.
Ømheten forsvant fra ansigtet hennes. Hun så nesten
hatefullt på ham: Nei. Det er avgjort. Du får velge.
— Mister jeg dig hvis jeg reiser tilbake?
— Ja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
