Örnmor ligger på ägg.
| 61 |
|
|
|
Örnmor ligger på ägg.
|
DET är med havsörnarna som med andra vilda fåglar att de lära sig skilja mellan människor, som vilja komma åt dem eller spionera på dem, och sådana, som icke ha något ont i sinnet eller icke ägna dem särskild uppmärksamhet. Så händer det att kvinnfolk, som är ute för att leta efter korna eller plocka blommor eller bär på Ängsö, ibland kan gå alldeles förbi boträdet, där gammelörnarna sitta och mata sina ungar, utan att fåglarna bry sig det minsta därom. Och fiskare, som ha sitt fiskevatten i vikarna kring ön, berätta, att, då de tagit upp sina ryssjor och tömt vrakfisken på land, örnarna ibland komma flygande och taga för sig av fisken så gott som mitt framför deras näsa.
Men visar man sig på minsta sätt påträngande och försöker närma sig dem i hopp om att möjligen så småningom komma på
| 62 |
Jag är ingen vän av maskerade gömställen och bakhåll, men de gånger jag begagnat mig av sådana, har jag vanligen snart funnit mig upptäckt och genomskådad. T. o. m. då jag gjort i ordning ett granrisskydd några dagar i förväg och, enligt all sannolikhet obemärkt smugit mig dit under de gamla fåglarnas frånvaro, har det icke dröjt särdeles länge, innan de anat oråd. Väl har det hänt att de kommit och slagit ned på bokanten, men så ha de plötsligt visat tecken till oro, flugit sin väg och varit borta hela den dagen.
Att vid sådana tillfällen sitta kvar i gömstället och söka draga växlar på örnarnas föräldrakärlek och få dem till att trots den anade faran återkomma till boet har alltid burit mig emot. Ibland har det varit regn och storm, så att de små dunungarna frusit, där de legat oskyddade i boet. Eller också ha de, hungrande sedan timmar tillbaka, otåligt skrikit efter föda. Och så detta att höra gammelörnarnas ängsliga skrockande och klickande, där de oavbrutet på avstånd kretsa kring boplatsen. -- Nej, sådant har jag i längden icke velat vara med om. Hellre då draga sig tillbaka än att så där helt och hållet ödelägga hemfriden och trevnaden för Gammel-Ante!
Det mesta jag sett av örnarnas görande och låtande vid boplatserna har jag därför uppsnappat mera tillfälligtvis eller också med hjälp av kikaren från de utkiksplatser, jag under årens lopp skaffat mig på längre avstånd från boträden. Och har jag någon gång lyckats komma fåglarna riktigt nära inpå livet, så har det merendels skett genom ren överrumpling.
Här några mera på måfå valda och ur minnet skisserade skildringar av sammanträffanden med Gammel-Ante och upplevelser vid hans boplatser på hemholmarna:
Det är i slutet av mars. Liksom ofta vid den årstiden har det helt plötsligt kommit några dagar med sommarlik värme och gyllene sol. Brantöfjärden sköljer som genom ett trollslag, och det ser ut som om hemfjärden när som helst skulle följa exemplet.
| 63 |
Vi ha dragit båt över isen till Tristonskärsudden, där vi byggt en skåre och lagt ut knip- och skrakvettar.
Solen höjer sig ur det orangefärgade havet, och isbanden lysa och gnistra i guld och purpur. Kölden ger så småningom med sig, och den nattfrusna blåisen börjar sjunka och spolas över av små violettskiftande vågor, som rycka an öster ifrån.
Jag sitter där och njuter av marsmorgonens härlighet och ser på ett par klarögda knipor och en präktig blankskrake, som funnit döden bland vettarna och nu ligga bredvid mig på berget, då ett svagt klickande ljud uppifrån rymden kommer mig att vända mig om.
Där högt uppe i den klara skyn röra sig ett par mörka punkter i mäktiga spirallinjer uppåt, alltjämt uppåt. Då solen faller på dem, avteckna de sig som två små kors av svart och vit emalj mot asurblå botten ... Och så till sist förmår ögat icke längre följa dem.
Det är det gamla örnparet från Ängsö, som nu, Gud allena vete för vilken gång under sitt långa liv, tråder sin virvlande bröllopsdans där uppe i skyarnas höganloftssal ...
På hemvägen från Tistronskäret sätta vi i land vid Norrviken på Ängsö och vandra försiktigt fram genom skogen åt Långkärret till för att om möjligt få se ännu en skymt av örnarna. Björkarnas kronor skifta i violett, och hasselns hängeknoppar äro färdiga att spricka ut. Glittrande rännilar störta utför hällarna på väg mot sjön, men i dälderna och på nordsidan av bergen ligga ännu djupa snödrivor.
På en bergklint med vidsträckt utsikt, ett gott stycke från boträdet, stanna vi för att rekognoscera. -- Vad kan det vara som rör sig på den öppna platån ett par-, trehundra meter längre bort? -- Kikaren fram! -- Åh, verkligen! Gammel-Ante i egen hög person som behagat stiga ned till jorden.
Som jag nu ser honom vanka omkring på berget, kutryggig och bredbent med de yviga fjäderbyxorna flaxande för vinden, påminner han osökt om en gammal sjöbuss; som efter att under
| 64 |
Stormen har farit hårdhänt fram med den glesa tallskogen och brutit ned massor av grova grenar och kvistar, som ligga spridda över hällarna. Och där går nu örnhanen omkring och söker material till reparation av sitt gamla näste. Han väljer och vrakar länge och väl, innan han finner en gren, som är honom riktigt till lags. Då griper han den med båda fötterna och flyger bort med den i riktning mot de höga furorna i kärrkanten. Men på halva vägen mötes han av honan, som skrikande och klickande kastar sig i vägen för honom och tyckes vilja taga grenen ifrån honom -- så ivrig är hon. Och så följas de åt mot boet, flaxande så nära varandra, att det för ögat ser ut som vore det en fågel med fyra vingar. De ha tydligen förskräckligt brått att få nästet i ordning. Men bli de störda i sitt förehavande, är det icke osannolikt att de taga sitt parti och flytta bort till Garviksmossen.
Några dagar senare voro bröderna Österman från Sundet ute på Ängsö i något ärende och blevo icke så litet överraskade av att få se en vikaresäl inne i Norrviken. Vattnet gick öppet i större delen av viken, men utmed stränderna funnos ännu breda iskanter och över själva inloppet låg en fast brygga av is. Sälen, som letat sig fram under bryggan, rumsterade väldeliga där inne i viken. Han sam och krumbuktade som en tumlare, ibland på, ibland under vattnet, runt, runt, först i större och så i allt mindre och mindre cirklar. -- Det är sälarnas sätt att »draga not» och liksom fösa ihop fisken för att sedan så mycket lättare kunna hugga ett byte bland den sammanträngda massan.
Bröderna Ö. hade som vanligt bössorna med, och den ene av dem gjorde en kringgående rörelse för att mota sälen ut ur viken, medan den andre ställde sig på pass vid isbryggan. Men hur det nu var manövrerade den smidiga vikaren så skickligt, att han kom fram under isbarriären och ut i öppna sjön utan att få skott på sig.
Någon glädje av sin notdrägt torde han knappast ha hunnit att
| 65 |
De första aprilveckorna ha gäckats med sitt solsken och hotat med sina snöbyar, och nu i mitten av månaden har skärgårdsvåren brutit in på fullt allvar. Sjöfågelsträcket pågår som bäst. All fågelsången klingar dagen lång över glittrande fjärdar, isåden har redan börjat gå i land för att bogöra, och skrakarna ligga parvis uppkrupna på uddar och grund.
I lövängsdälderna på Ängsö står hasseln i blom. Hanblommornas långa, gyllenbruna hängen vaja för vindfläktarna, medan honblommorna lysa som små brinnande hjärtan på de kala kvistarna. Blåsippor kanta stigarna, och tibastens röda kalkar börja öppna sig mot solen.
Jag har efter mycket sökande funnit ett ställe på en bergklint, dit jag med användande av nödig försiktighet kan smyga mig fram och på lagomt avstånd genom kikaren betrakta örnboet i furan vid Långkärret.
Skulle hanen vara hemma och sitta på vakt på sin älsklingsplats i den höga granen, är det fara värt att han får se mig och gör alarm. Men jag har tur den här gången. Grantoppen är tom, och jag kommer osedd fram till mitt snår, där jag gör det bekvämt åt mig och riktar in kikaren.
Nu har jag hela den mörka grenkorgen i kikareglasen. Jag urskiljer tydligt varje gren och varje dun, som fläktar bland kvistarna på bokanten. -- Och där mitt i nästet ligger örnmor på ägg. Ja, kanske vore det rättare att säga sitter med de väldiga vingarna stödda mot redet och den blekt vaxgula näbben vilande mot bröstfjädrarna. Den ljusbruna fjäderhamnen verkar skäligen urblekt och sliten, och hals och huvud ha en skiftning i silvergrått. Det vilar ett sublimt lugn över hela den sällsamma gestalten, och de eljes så skarpt blickande ögonen med deras ljust
| 66 |
Gamla örnmor! -- Med vilken beundransvärd ståndaktighet och hemkärlek har du icke hållit fast vid din kära holme och ditt gamla boträd, trots all förföljelse från människornas sida.
Ty den unge skytten, som för tjugu år sedan i hastigt mod dräpte ungörn vid boet i Garviksmossen, var ingalunda den förste och skulle icke bliva den siste, som sökte komma Ängsö-örnarna till livs.
Hur många gånger har icke örnmor hört projektilerna från människornas lömska skjutvapen surra som getingar kring huvudet på sig, där hon legat i boet! Remington- och Mausergevärskulor ha klippt av fjädrar från hennes nacke och rygg, och svärmar av grova hagel ha uppfångats av eller studsat tillbaka mot vingarnas elastiska sköldar, då hon i sista stund kastat sig ut ur boet, tagande betäckning av de närstående träden. Ofta när hon efter en sådan överrumpling åter vågat sig hem till boet, har hon lämnat purpurröda fläckar av sitt varma blod på äggen. -- Såvida icke fridstörarna tagit äggen med sig och sålunda omintetgjort hennes förhoppningar för det året. -- Och fanns det vuxna ungar där uppe i grenborgen, ja, då ha de antingen skoningslöst skjutits ned från bokanten eller blivit nedhämtade i en korg och bortförda i fångenskap.
Och ändock har den gamla örnhonan år efter år med samma hängivenhet gått till sitt värv -- att ruva ägg, som aldrig skola kläckas, eller föda upp ungar, som aldrig skola få njuta vildfåglars fria, härliga liv, aldrig jaga fram över svallande havsfjärdar eller segla på luftströmmarna ovan molnen.
Jag vet ej, om gubben Jan-Erik i Sundet har rätt i sitt påstående att örnhonan är samma fågel som i hans barndom häckade på Ängsö. -- Några verkliga skäl härför har han aldrig kunnat komma med, »Jag vet att det är samma fågel», brukar han bara säga. -- Och att hon icke är någon duvunge så mycket är säkert, och åtskilliga olyckor i familjen har hon måst bära. Bara under de tjugu år jag haft äran känna henne, har hon tre gånger, som
| 67 |
Ett år varade örnhonans änkestånd, men den därpå följande våren hade hon åter installerat sig i boet vid Långkärret tillsammans med en ny hane, även han en gammal vitstjärtad fågel. Var hade hon funnit sin nye make? -- Månne i den sörmländska skärgården några mil söder ut eller kanske uppe i Bottenhavet bland de åländska öarna eller ännu längre bort? -- Ja, vem vet! Kanske var han, när allt kom omkring, kött av hennes kött och blod av hennes blod, kanske hade hon en gång för längesedan själv fostrat honom och värmt honom under sina vingar här i samma bo.
Allt nog, de ha nu levat tillsammans i fem år, under vilka de två gånger haft tillfredsställelsen att se sina ungar växa upp och flygfärdiga lämna boet. Och nu ligger honan, som sagt, åter på ägg.
Länge sitter jag och betraktar hennes djärva profil genom kikaren. Allt emellanåt drages blinkhinnan för ögat. Det ser ut som slumrade hon till, men bara för ett ögonblick. Hon ligger visserligen med huvudet vänt mot vinden, men då och då kommer en vagabonderande vindpust och bringar ryggfjädrarna i oordning, så att hon måste vända på huvudet och släta till dem med näbben. Eller också märker hon, att några pinnar hålla på att rasa ned från bokanten, då hon får bråttom att lägga dem tillbaka på deras plats.
Så förflyter timme efter timme, utan att någonting särskilt händer. En mås, som svävar förbi, hejdar sig ett ögonblick i flykten och ger till ett gällt varningsskri, då han får ögonen på
| 68 |
Då blir örnhonan plötsligt lång i halsen. Hon börjar lyssna och speja. Ett svagt klinkande ljud som om någon knäppte på en hårt spänd sensträng kommer långt bortifrån skogen öster om kärret ... Nu hör jag det tydligare ... »Ka ka, ka! ... I-á, i-á, i-á!» Det är örnhanen som lockar. Och örnhonan svarar med ett dämpat »i-á, i-á!»
Han kommer, han är här! Jag behöver endast uppfånga en skymt av honom, där han närmar sig över trädtopparna, för att se, att han har byte med sig. Det är silhuetten av ett aëroplan med någonting liknande en tung gondol eller fallskärm hängande och slängande under sig.
Örnhanen gör som vanligt en lov kring boträdet, innan han sätter sig. Instinktivt kryper jag ned mellan grangrenarna och ligger orörlig, medan jag hör hans väldiga vingar fläkta över mitt huvud med ett frasande som av tjockt siden ... Ett ögonblick står han stilla i luften snett över nästet och slår så ned på bokanten, i det han fortfarande fläktar med vingarna. Under tiden har honan rest sig upp. Hon breder ut vingarna och skriker belåtet, då hon slår klorna i bytet. Det är en stor åd med huvud och hals översköljda av blod. -- Naturligtvis en av de många vingskjutna fåglar, som, nu under vettskyttetiden halft redlösa vräka omkring för vågor och vind.
Jag väntar mig mycket av vad som komma skall. Ett så gynnsamt tillfälle att bevittna sjökonungens taffel har jag hittills knappast haft.
Men det går icke efter beräkning. Örnhonan har slagit under sig ejdern och sliter våldsamt i den med näbben. Jag ser henne sluka i sig några blodiga slamsor av offrets rykande innanmäte. Ett ögonblick sitter hanen och ser intresserad på. Så gör han plötsligt helt om och liksom hoppar jämfota från bokanten ut i luften, breder ut vingarna och försvinner mellan träden. Strax därpå följer honan exemplet och flyger bort med ejdersteken i klorna. -- Jag hade den gången ännu icke reda på, att de gamla
| 69 |
Åtminstone den här gången tyckes middagen vara raskt överstökad. Efter endast några minuters förlopp kommer honan tillbaka, så tyst att jag knappast lägger märke till henne, förrän hon sitter på bokanten. Helt sakta och försiktigt intager hon på nytt sin ruvställning och företer åter samma bild av lugn värdighet och saktmodig förbidan. -- Det var just vad jag väntat av henne. Hon hade icke ro att vara borta från äggen någon längre stund. Men hanen ser jag icke mera till, fastän jag stannar på min observationsplats ännu i flera timmar.
Nu blommar juni som fagrast. I örnnästet vid Långkärret ligga två stora dunungar, vaggade i sömn av en mild sunnan, medan trast och bofink, trädgårdssångare och lövsångare kväda sina visor runt omkring bland träden. Tidigt på morgonen kommo föräldrarna till boet med deras frukost, några guldglänsande sarvar, och för en stund sedan -- det är mellan klockan tolv och ett på middagen -- var mor här med ett par små ejderungar, kanske de första för säsongen.
Snart visar hon sig åter; men denna gång kommer hon tomhänt, gör ett kort besök i boet och flyger bort till de höga granarna i skogskanten, där hon sätter sig, dock så att jag icke kan se henne från min utkiksplats.
Strax därpå blir även örnhanen synlig över trädtopparna, hack i häl förföljd av en ursinnigt kraxande kråka. -- Aldrig kunde jag tro, att en ensam kråka skulle visa en sådan djärvhet gentemot luftens konung! Hon nöjer sig icke med att överösa honom med smädelser, hon riktar uppifrån anfall på anfall mot honom, och en gång hör jag tydligt en dov smäll, då hon drabbar ned mot örnens väldiga vinge. Men örnhanen fortsätter helt oberörd sin flykt och intar sin älsklingsplats i toppen av den höga granen, där jag sett honom sitta så många gånger förr. Kråkan har längesedan vänt
| 70 |
Han låter vingleden sjunka ned, så att vingarna bilda liksom en hjärtformig sköld. På så sätt fångar han in den friska havsbrisen och låter den svalkande leka kring bröst och sidor. Stolt och värdig som en kejserlig vapenfågel sitter han där. De långa, strida nackfjädrarna glänsa som silver, och kroknäbben lyser vit i solen.
Ibland drar han in vingarna, sträcker på halsen och spejar österut mot sjön. Kanske ser han i detta nu en åd eller skräcka med sina ungar styra in mellan grunden därborta. -- För örnögat är avståndet säkerligen icke för långt. -- Men så låter han åter halsen sjunka och återtar sin ställning à la vapenfågel. Det är ingen brådska. Den mäktige där uppe i grantoppen vet nog var han skall söka sitt villebråd, när han behöver det för sitt bord.
För resten är det hans vilotid nu. Gammel-Ante har regelbundna vanor och håller strängt på ordning i allt. Det är endast på det sättet man kan bestå i kampen för tillvaron.
En vacker dag ett par veckor efter midsommar kommer Jan-Erik Österman instövlande i köket i sin ägande stuga vid Sundet och skriker åt gumman, där hon, njutande sin siesta, sitter hopkrupen i spiselvrån: -- Opp med dej, Johanna, å sätt på kaffe å lägg ett par kakor brö i själskinnsväskan, för nu ska vi ut å lägga idnät i Grundvarpet! Iden ä i badtagena. De stog alldeles tjockt me idpluggar i viken, då Magnuses på Grundet rodde förbi i dag morse. --
Det tövar icke länge innan de äro färdiga att segla ut med torsksumpen, Jan-Erik själv, gumman och en av sönerna. Komna till ort och ställe, lägga de i land vid en bergudde på hinsidan viken, och sonen klättrar upp i en gran för att rekognoscera. Att gå ned till stranden är någonting som aldrig kan komma i frågan vid ett tillfälle som detta. Ty badiden är så skygg, att det bara behövs den minsta knäpp eller att en skugga faller på vattnet, för att han ögonblickligen skall rusa ut på djupet.
| 71 |
- Ja, det äger nog sin riktighet. Det är fortfarande fullt med id inne i viken. Det grunda, spegelblanka vattnet uppröres oupphörligt av stora koncentriska ringar, och här och där sticker en mörk ryggfena upp över ytan.
Sedan de lindat ett par strumpor kring årorna för att icke göra buller, ro de ut och lägga så försiktigt och ljudlöst som möjligt näten i mynningen av viken. Så gå de åter i land och ned till viken för att skrämma fiskstimmet på fångstredskapen. -- Det plaskar och glittrar, och hela viken börjar sjuda, då de stora, feta idpluggarna spritta i väg utåt sjön.
Men det är nu en gång så med fisket att ibland vill det sig icke, man må bära sig aldrig så försiktigt och finurligt åt. -- Ett tiotal idar, det var allt var Jan-Erik fick på sina nät den gången.
Jag vet emellertid en annan fiskare som hade bättre tur. -- Samma morgon sitter jag vid örnfuran vid Långkärret och fröjdar mig åt att se de gamla örnarna, som gång på gång komma flygande med fisk åt ungarna. Det är stora, feta idar, som blänka som silver i solen.
Då jag fram emot middagstiden bryter upp för att ro hem, ser jag två idar nedfallna på marken under boet. Det har således vankats mera fisk där upp i dag än vad både de gamla och ungarna förmått sätta i sig. Och det vill nog icke säga så litet.
Men hur har då örnarna kunnat fånga de skygga badidarna, som knappast människan med all sin list och slughet förmår överlista. Hur ha de burit sig åt för att icke kasta skugga på vattnet, då de kommit flygande? -- -- -- Eller ha de begagnat sig just av fiskarnas kända »skuggrädsla» för att jaga dem på grund och sedan plocka upp dem, där de legat och sprattlat i dyn?
Det sistnämnda förefaller troligast. Ett faktum är emellertid att Gammel-Ante förstår sig på att fiska badid.
En annan liten historia, som icke torde sakna sitt intresse. -- Den tilldrar sig fram på eftersommaren och börjar egentligen nere i vattnet, några famnar under Brantöfjärdens yta.
| 72 |
Där mellan böljande, rödbruna tångknippen och gröna algdraperier står en stor hornsimpa på lur. Med sitt monstruösa huvud, smyckat med horn och utväxter, liknar hon i påfallande grad de avbildningar av den lede, man brukar finna i gamla munkskrifter från 14- och 1500-talen.
Då närmar sig plötsligt hennes öde i form av en gammal vikare-säl, som kommer simmande under vattnet med en glittrande rad av luftblädror efter sig. Utsliten och orkeslös, har han lämnat havsbandet och dragit sig mera inomskärs till trängre och mera lättfiskade vatten. I ett nu har han fått syn på simpan -- och slukat henne. Men, skumögd som han är, tager han miste på fram och bak och glupar i sig simpan med stjärten före, så att de otäcka hornen och taggarna taga emot och sticka in, då han försöker svälja. Dessutom är simpan alldeles för stor för att tagas så där i en munsbit, något som den uthungrade sälen icke tagit med i beräkningen. Den klumpiga fisken uppfyller hela hans svalg och hotar att kväva honom ... Han gör våldsamma försök att kasta upp den; men det vill icke lyckas. I sin förtvivlan stiger han gång på gång upp till vattenytan och ställer sig kapprak, snappande efter luft. Han tumlar och simmar och snurrar runt kring sin egen axel likt en torped. -- Förgäves! Hornsimpan sitter där hon sitter och vill varken komma upp eller ner. -- -- --
Ingen vet huru många timmar eller dagar den stackars sälen fortsatte sitt förtvivlade kringsimmande. Men att han måtte ha haft en svår dödskamp framgick därav att han, innan han drog sin sista suck, kravlade sig långt upp på en hög bergklint på Lilla Tistronskäret, dit någon säl aldrig förr torde ha kommit, om icke på den tiden, för något tusental år sedan, då skäret bara var ett litet grund.
Vi kommo seglande från Gudungskär med en höbåt, vännen Karl-Olof och jag, då vi blevo uppmärksamma på det förskräckliga avgrundslarm, kråkorna förde på Tistronskärsklinten. Vi höllo närmare och fingo se en havsörn lyfta från skäret med någonting långt och slankigt i klorna. Det stod som en svart rök
| 73 |
- Där knep han sig allt en hare, likväl! skrek Karl-Olof. -- Ja, är det inte det jag alltid har sagt, att Gammel-Ante tar harar ibland. Men det finns, gunå’s, folk som aldrig tror någe, innan dom själva får se’t, tillade han med tydlig adress till mig.
Nå ja, så gingo vi då i land på Lillskäret, där vi till vår förvåning hittade en stor vikarehona, liggande död högt upp på klinten. Det luktade icke det minsta om henne, så hon hade icke kunnat vara död i många timmar. Buken hade havsörnen sprättat upp efter alla konstens regler och en del av inälvorna hade han tagit med sig, när han flög bort. Men eljes var sälen oskadd och fullkomligt användbar vad såväl skinnet som späcket och köttet beträffar.
Konstaterandet av dödsorsaken -- händelsen gjorde att vi snart upptäckte simpan i svalget på sälen -- gav naturligtvis anledning till åtskilligt prat och långa utläggningar. Men sedan vi väl kommit oss för med att hämta en tågända och slå den kring sälkadavret under framskräflerna, gick det fort nog att släpa det ned till stranden, varpå vi togo det på boxering hem till båthamnen.
Det var för resten en god tjänst kråkorna och Gammel-Ante gjorde Karl-Olof, ty sälspäcket var den tiden nästan värt sin vikt i guld.
Utom den ovan omtalade höga granen har örnarna ett annat älsklingsträd, där de bruka sova om nätterna och dit de ibland även draga sig tillbaka under dagen. Det är en gammal tall med låg och knotig stam och omfångsrik krona på en bergudde i östra ändan av kärret.
Jag hade blivit uppmärksam på den myckna spillningen på tallgrenarna och de fällda vingpennorna och fjädrarna under trädet; men de försök jag gjort att gömma mig i närheten för att få se stor fåglarna på riktigt nära håll, när de kommo och slogo sig till ro i tallen, hade totalt misslyckats. Vad
| 74 |
Så en varm och kvalmig dag under högsommaren kommer jag vandrande utmed kanten av Långkärret och tar mera av en händelse vägen över bergudden. Jag bryter genom videsnåren och stannar häpen framför tallen. -- Där, endast några få steg ifrån mig, sitter örnhanen med sänkta vingar och uppburrade fjädrar. Han rycker till och sträcker hals men ger sig ändå tid till att flytta sig ett steg åt sidan på grenen där han sitter, samt att lyfta på stjärten och avleverera en försvarlig kalkstråle, innan han kastar sig ut från tallen och med tunga vingslag tumlar i väg över kärret.
Det var icke svårt att konstruera upp förhistorien till händelsen. Säkerligen hade örnarna den dagen gjort något ovanligt stort och rart strandfynd, kanske en kreatursränta e. d., som vräkts i sjön från någon av bryggorna norr på hemlandet och av nordvästen förts ut emot Tistronskären och Ängsölandet.
I varje fall hade det varit storkalas, och örnfar hade givit efter för sin olycksaliga smak för vällevnad och frosseri. Han hade ätit sig så stockmätt, att hans vaksamhet förslöats och han icke kunnat eller icke gillat taga till vingarna, då han hörde mig komma genom kärret. -- -- --
En annan gång hade jag ett nästan lika oförmodat och dramatiskt sammanträffande med örnmor. Det var för ett par år sedan, en stilla, vacker afton i början av juli. Vi kommo, min följeslagarinna och jag, efter den välkända stigen i kärrkanten på väg till örnboet, där det fanns två vuxna ungar, som vi ville se till. Trasten sjöng, och nattfiolen doftade på kärrängarna. Vinden var västlig, så att vi kunde höra kvällsringningen i kapellet på hemlandet.
Nu voro vi framme och trädde genom granarnas skyddande ridå in på den lilla bergsplatå, på vilken furan med örnboet reser sig. Där uppe i grenborgen sutto de nästan fullfjädrade ungarna, skarpt belysta av aftonsolen.
| 75 |
Då hördes plötsligt ett fläktande, frasande ljud över våra huvuden, och vi fingo se örnhonan, väldig och vingbred, komma flygande med en fisk i klorna.
Hon kom ovanligt lågt och var endast några få meter över oss, då hon fick ögonen på oss. -- Att hon blev obehagligt överraskad är blott alltför naturligt. Men att hon så helt skulle förlora fattningen som hon gjorde, det hade jag knappast väntat. -- Alldeles skräckslagen, kastade hon sig bakåt i luften, så att hon så när hade tumlat om på rygg, och i det hon efter en tung och ovig vändning försvann mellan träden, lät hon sitt byte falla till marken framför våra fötter. Det var en nyfångad kilogädda, på vilken huvudet blivit avslitet och en del av inälvorna uppätna. Jag funderade på om jag skulle taga den som god pris. Det skulle ha passat så bra att steka den vid lägerelden, som vi till natten ämnade göra upp nere vid sjön.
Men min följeslagarinna bad mig låta fisken ligga. De stackars örnungarna behövde den bättre än vi, och örnmor skulle nog snart komma tillbaka och taga upp den.
För att se om så verkligen skulle ske -- jag hyste från början mina tvivelsmål rörande den saken -- drog jag mig tillbaka till min gamla observationsplats, medan min följeslagarinna återvände till vårt läger vid Österviken. Jag satt och väntade till inemot klockan elva. Då hörde jag gammelörnarna komma och sätta sig på nattkvisten i några höga granar ej långt ifrån mig. Men till boet kommo de ej vidare den kvällen, och ännu mindre gjorde de min av att taga upp den tappade gäddan. Den fick ligga kvar på berget där den fallit, ända tills den torkade ihop och blev uppfrätt av maskar.
Det hade gått flera somrar, under vilka jag flitigt besökte örnbona både på Ängsön och Storön, utan att dock lyckas tillfredsställa min önskan att få vara med i det ögonblick, då ättlingarna av luftens stolte härskare för första gången bredde sina vingar till flykt.
En vår -- det är nu sju år sedan -- företogo sig ett par
| 76 |
I slutet av juli såg jag ungarna sitta på bokanten, och en dag under förra hälften av augusti, fann jag, att den tidigast kläckta redan lämnat boet.
Nu beslöt jag att göra mitt bästa för att vakta ut den senfödda ungen och få se när den första gången anförtrodde sig åt luften.
Vid mitten av månaden hade den fällt de sista duntrasorna och var fullt utvuxen, t. o. m. större än den flygfärdiga ungen, varav jag trodde mig kunna sluta, att den sistnämnda var en hane och ungen i boet en hona.
Jag ansåg det nödvändigt att göra dagliga besök vid boet, för att det efterlängtade tillfället icke skulle gå mig ur händerna. Tidigt om mornarna rodde jag ut till holmen, och så satt jag där merendels hela dagen med en bok i handen, inkrupen i ett tätt gransnår ej långt från örnfuran.
När solvärmen blev alltför besvärande eller då myggsvärmarna i lugnt väder började stå som en rök kring nästet, reste sig den senfödda och flyttade sig försiktigt ut på en gren i skuggan av barrverket. Här satt hon smärt och reslig, spejande omkring sig med mörka, djärva ögon. Och så började hon den obligatoriska gymnastiken; sträckte omväxlande ena foten och motsvarande vinge bakåt eller satte sig att fläkta med båda vingarna, tills hon så när förlorat fotfästet på grenen. Men något flygförsök ville det icke bli av.
Då jag om mornarna kom till örnfuran, såg jag vanligen den
| 77 |
De gamla örnarna syntes sällan till annat än tidigt om mornarna och vid sex- sjutiden på kvällarna, då endera av dem kom till boet med byte, vanligen en gädda eller några småfiskar. Ett par gånger vankades det mat även mitt på dagen. Föräldrarnas ankomst bebådades i regel av den flygfärdiga ungen, som några minuter i förväg, skrikande och lockande, anlände till boet, där han deltog i systerns måltider.
Så var det under de första dagarna av mitt vaktande vid boet. Sedan blev det allt knappare med utspisningen, så att det ena dagen drogs in på morgonmålet, den andra på kvällsvarden. Jag fick det bestämda intrycket, att hon-ungen led brist på föda, och att föräldrarna avsiktligt satte henne på svältkur för att förmå henne att lämna boet.
Dagarna gingo. Augusti månad led mot sitt slut, och det hade redan blivit en smula höstligt i skogen på holmen. Björkarna fingo gula stänk i sina kronor, lingonen glödde allt rödare, och mesarna började draga omkring i flockar.
Det hade omsider kommit något trött och övergivet i den unga örnhonans blick. Det var påtagligt, att hon led hunger. Ibland hördes gammelörnarnas skri utifrån Tistronskären eller Österviken, och den flygfärdiga brodern kom fortfarande då och då på ett kort besök. Men den senfödda satt alltjämt kvar på sin gren invid boet. -- Varför flyger hon ej? Varför söker hon icke upp de sina, där de jaga och fiska i de solbelysta vikarna och sunden? Varenda penna i de stora vingarna är ju utvuxen, hela den mörka fjäderdräkten faller så ordnad och putsad omkring henne, och den vit- och brunspräckliga stjärten har längesedan fått sin reglementerade längd och stadga. Skulle hon möjligen kunna lida av
| 78 |
Där jag satt i mitt gömsle under granen, kom jag att tänka på vad den även hos oss så populäre amerikanske författaren William J. Long berättar om Nordamerikas vithövdade havsörn, en nära släkting till vår Gammel-Ante, och särskilt om hans metod att lära ungarna flyga.
Då den fullvuxna ungen icke på annat sätt kan förmås att lämna nästet, kommer honan flygande och ger honom med vingen en sittopp, så att han faller över bokanten och måste taga till vingarna för att icke störta i djupet. Men när han ser avgrunden och granarnas spjutlika toppar under sig, blir han rädd, börjar vackla på vingarna och tumlar hjälplös nedåt. Då kommer honan som en avskjuten pil, kastar sig ned under ungen, uppfångar honom på sin rygg och bär honom genom luften, tills han återvunnit fattningen och kan fortsätta på egna vingar. -- Och författaren begagnar tillfället att citera en av de gamla profeterna: »Liksom en örn lockar ut sin avkomma till flykt och svävar över sina ungar, tager dem och bär dem på sina vingar, så ock Herran ...»
Ja, det där låter onekligen mycket vackert och passar så bra för mister Long med hans lilla svaghet för sensation och effektsökeri. Dock undrar jag storligen om det i verkligheten brukar gå till på det viset. Det strider allt för mycket mot vad jag förut vet om de vilda varelsernas liv ute i naturen, särskilt om deras sätt att behandla sina ungar.
Visserligen låter Long sina örnar häcka på en hög klippa med ett bråddjup under sig, medan de här örnarna icke ha mer än femton-sexton meter till marken -- Men ändå! ...
Så kom den 26 augusti. -- Jag har tecknat mig dagen till minnes. -- Tidigt på morgonen stod jag åter under örnfuran vid Långkärret och såg örnungen som vanligt sitta på sin gren. Jag visste, att hon icke fått någon mat föregående kväll, och av hennes oroliga blick trodde jag mig kunna sluta till, att det icke heller vankats någon frukost.
| 79 |
Åter kryper jag in under min gran, och så börjar på nytt en lång, enformig väntan att någonting skall hända. Timmarna flyta sakta. Vid ettiden på middagen hör jag ett tag den andra ungen vissla i närheten, men han avlägsnar sig åter, utan att låta se sig.
Då -- solen har länge sedan vandrat över till västra sidan om trädtopparna och klockan går på fyra -- höres åter ett skarpt »pu-i-i!» Ett lätt frasande av vingar, och hanungen sitter plötsligt på bokanten.
Då blir det äntligen en smula liv i den senfödda. Med fläktande vingar hoppar hon ned i boet, där hon sätter sig bredvid brodern och med sträckt hals spejar utåt kärret.
Åter höres suset av vingar, denna gång betydligt starkare än nyss. Det är gamla honan som kommer dängande med ett stort och blodigt byte i klorna. -- Ungarna börja pipa och väsa, i det de slita i bytet åt var sitt håll.
Men det blir icke någon lång glädje för den hungriga hon-ungen. Knappt har hon fått riktigt tag i bytet, en präktig ungskrak, förrän modern åter rycker det till sig och flyger bort, följd av han-ungen.
Den senfödda ser sig överraskad omkring. -- Det här var ändå väl skarpt! Att ha hungrat i över ett dygn och äntligen få slå klorna i en stor och läcker stek. Och så, då hon lyckats få hål på bukskinnet och känner lukten av det varma innanmätet slå emot sig -- ryckes alltsammans ifrån henne.
Hon springer upp och makar sig skyndsamt ut på grenen. Det brinner en vild eld i hennes mörka ögon, och hon börjar ivrigt sträcka på halsen och lyfta på vingarna.
»I-i-á, i-i-á!» ljuder på avstånd moderns manande lockrop. Där blir hon åter synlig över trädtopparna, fortfarande med skraken i klorna.
Då hukar sig den senfödda ned och tar sats, hoppar ut från grenen och slår ut sina stora, mörka vingar. -- Och -- se luften, den starka, friska havsluften tar henne kärleksfullt i sin famn och bär henne bort över björkarnas och småtallarnas kronor. Väl äro vingslagen till en början litet tunga och osäkra. Men det går,
| 80 |
När jag en stund senare från en bergklint ser hela örnfamiljen efter slutad måltid lyfta från strandklipporna vid viken och flyga inåt skogen, kan jag ej med bestämdhet avgöra vilken av örnungarna det är som lärt flygandets konst för ett par veckor sedan och vilken som i dag för första gången prövat sina vingar. -- --
Sistlidna sommar hade jag åter tillfälle att se en örnunge företaga sin första flygtur från boet.
Det var på Lilla Sikö, där Storö-örnarna i fjol och i år byggt i en skogsdrog på östra udden. Väl finns det även på Lilla Sikö gamla, kraftiga furor, men örnarna ha, egendomligt nog, till boträd valt en smäcker, knappast nio meter hög tall. Där uppe i den skäligen obetydliga, platta kronan ligger det väldiga nästet som en gigantisk blomkrona på en vajande stjälk. Ty tallstammen är icke grövre än att den svajar och böjer sig även för en rätt obetydlig påkänning av vinden.
Dit kom jag söndagen före midsommar och fann två stora örnungar sitta och dåsa i boet, medan trast och bofink, lövsångare och trädpiplärka sjöngo runt omkring dem. De voro just så stora som örnungar under normala förhållanden bruka vara vid den tiden, och jag trodde mig kunna räkna ut, att de borde vara färdiga att flyga ut om fjorton dagar eller något mera. Men vädret i början av juli blev det stormigaste och ruskigaste, vi på länge varit med om här ute, och örnungarna hunno bliva nära tre veckor äldre, innan jag åter kom att besöka dem.
Till min glädje fann jag emellertid ungarna fortfarande kvar i boet. Där de sutto, högresta och skarpögda, bildade de en så vacker grupp, att det var en lust och glädje att betrakta dem. Men då jag praktiserade mig upp i en närstående tall för att se, om de
| 81 |
Den första flygningen gick ungefär lika bra för honom som för den senfödda ungen på Ängsö några år tidigare. Då han hamnade på marken efter omkring hundra meters luftfärd, var
|
|
Ungörnar på bokanten.
|
Alltså ett ytterligare stöd för riktigheten av min förmodan att örnungarna veckorna innan de skola lämna boet få underkasta sig en lämpligt avpassad svältkur, dels för att de skola börja längta ut från boet, dels kanske även för att de skola bliva lättare och sålunda mera bekväma för flykt.
Vi lämnade den utflugna ungen åt sig själv en halvtimme eller
| 82 |
Liksom bland andra fåglar händer det naturligtvis även bland havsörnarna att ungarna bliva sjuka och dö sotdöden, innan de hunnit lämna boet. Att detta oftast inträffar under de första veckorna av deras tillvaro behöver knappast sägas.
En gång har jag hittat en liten dununge död under boet på Storön, och två gånger under de år jag haft Ängsö-örnarna under observation har det hänt, att den ena av deras ungar helt plötsligt och oväntat försvunnit ur boet -- försvunnit så spårlöst, att jag nästan börjat misstänka de gamla örnarna för kannibalism.
Men även sedan ungarna lyckligen kommit ur boet, tyckas de av allt att döma ha en kritisk period att genomleva, innan de lärt att reda sig på egen hand.
För ett par år sedan hade örnparet på Ängsön kläckt en unge. I laga tid, d. v. s. i början av juli, flög han ur boet, och jag såg honom sedan allt emellanåt i sällskap med föräldrarna. Ibland hände det även, att jag oförhappandes kom rakt på honom, då han ätit sig mätt och satt och smälte maten bland snåren uppe på det branta, sönderklyftade berget norr om boet, där storfåglarna med förkärlek hålla till och där jag ofta funnit deras fällda vingfjädrar och rester av deras måltider. -- Och så en vacker dag var han borta. Hans väsande »pu-i-i», som dittills ljudit genom skogen, så snart far eller mor givit signal till skaffning, hördes icke mera, och gammelörnarna voro ensamma ute och fiskade bland grunden.
Ut på vandring hade han icke kunnat bege sig, ty därtill var han ännu alldeles för ung och oerfaren. -- Augusti var icke halvliden, och det var icke mer än en månad sedan örnungen börjat flyga. -- Att han skulle ha blivit utsatt för något attentat från
| 83 |
Jag sökte länge den försvunne, men förgäves.
Följande sommar -- det var alltså i fjol -- företog jag mig att grundligt genomsöka det ovannämnda branta berget för att se, om någonting nytt av intresse möjligen kunde vara att finna där. Därvid kom jag även att besöka en djup klyfta på västra sidan av berget, vilken jag på grund av dess otillgänglighet dittills alltid gått omkring, och då jag tittade dit ned, såg jag en stor skeletterad bröstkorg lysa vit mot den mörka mossan. -- Se, där ha örnarna haft en ordentlig stek att slå klorna i, tänkte jag för mig själv. -- Kanske en tjädertupp? -- Nej, en så väldig bröstkorg har icke ens den största speltjäder!
Men nu stod jag där nere i klyftan och behövde icke längre bry min hjärna med några gissningar. Det var skelettet av en havsörn, en fullvuxen ungfågel. Där låg skallen med kroknäbben, som ännu hade sin mörka hornslida i behåll, och där de väldiga gripklorna med sin gula fjällbeklädnad. Hela det övriga skelettet tedde sig så fint och vitt och renskrapat, som om det blivit preparerat på ett zoologiskt laboratorium. Vingarnas ben lågo samtliga på sin plats, och icke en halskota saknades. Och under de vitnade benen utbredde sig ett tjockt mjukt hyende av gråulligt bottendun, mörkbruna fjädrar och väldiga ving- och stjärtpennor.
Det rådde knappast något tvivel om att jag stod framför kvarlevorna av den unga havsörn, som året förut sett dagen i nästet där nere vid kärrkanten, och vars alltför tidiga död jag beklagat men icke fått någon säker bekräftelse på. -- Någon av årsungarna var det i varje fall icke, ty dem hade jag samma dag sett friska och färdiga kretsa över skogen vid Garviksnäset.
Men det märkliga var att örnkadavret så helt och hållet lämnats i fred av djuren på holmen. Rävar ha visserligen icke funnits där de senaste fem åren. Men kråkor, nötskrikor och andra
| 84 |
Där i den vilda klyftan, under mörka granar och knotiga tallar, på
Gammel-Antes eget berg, hade ungörn fått vila i ro som på en fridlyst
begravningsplats.
