Gammel-Ante: En bok om havsörnen och andra skärgårdens fåglar / Gammel-Ante (1923) Author: Thor Högdahl - Tema: Nature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

GAMMEL-ANTE.

ANTIKEN såg i örnen den olympiska fågeln, gudars stolta sändebud. Den nordiska mytologien, som var en naturreligion och en urkraftsreligion i långt högre grad än den hellenistiska, gick ännu längre, i det den tilldelade örnen en viktig roll vid själva genesis:

»När arla i urtid
örnar skreko och
från himlaloftet hällde
helga vattnen neder ...»,

heter det i en av de gamla Edda-sångerna.

Och visst är att havsörnen levt och färdats längs våra kuster och i våra skärgårdar långt före den tid, då människor först

33

började sätta flottar och ekstockar i sjön och bygga sig visten och fiskelägen inne i vikarna. Hans hemortsrätt är äldre än de första ensittarnes, som skilde sig från människohorden där inne på fastlandet för att leva ett fritt och oberoende liv ute bland skären. Vrakplundrare och strandrövare, härmän och kämpar, som rodde sina snäckor i ledung och österviking, alla funno de havsörnen där före sig, och för alla måste han ha varit ett vid avfärden från eller återkomsten till fädernekusten med glädje hälsat sjömärke.

Så var det kanske för den djärve rospiggen Rörek och hans stallbröder, då de drogo ut på sitt storäventyr och grundade ett mäktigt rike fjärran i Bjarmaland, och för alla de andra rosserna, som följde i deras fotspår och gjorde krigstjänst hos kejsaren i Miklagård; så var det med Vasa-konungarnes »själkarlar», som lågo ute i storskärgårdarna och kokade sältran och saltade strömming och torsk för sina höga husbönders räkning, för sälskyttarna, då de återvände från sina månadslånga jaktfärder bland drivisarna uppe i Kvarken och borta vid »finska vallen», och med alla, som färdats på eller hämtat sitt uppehälle ur sjön.

»Nej, se Gammel-Ante är ute och flyger!» säger strömmingsfiskaren, då han far med skötarna och får sikte på havsörnen. -- Och i det utropet ligger någonting mera än blott och bart ett igenkännande. Det ger uttryck åt en sympati, så avgjord, att den gränsar till vördnad och beundran. Liksom fjällbon med en viss respekt talar om »Storfar», björnen, så inlägger skärkarlen en liknande känsla i sina ord, då han nämner havsörnen, skärgårdens äldste, vid hans smek- och hedersnamn. -- Ty så länge det bland människors barn ännu finnes sinne för det sköna och starka, så länge skall ingen kunna undgå att med beundran se på sådana varelser som nordanskogarnas ludne drott och havsfjärdarnas vingbrede härskare.

Endast den enfaldige och lågsinnade betraktar örnen med andra ögon. Blott den vidskeplige, räddhågade och samvetsplågade ser i honom en stygg ofågel, vars väldiga kroknäbb och jättegripar äro skapade endast för att göra ont. Endast den girige och avundsamme missunnar örnen hans jakt och hans fiskafänge.

34

Ett örnpar på var tredje eller var fjärde mil. -- Vad betyder väl det för människan i hennes hushållning här ute, där havet öser av sitt överflöd med fulla händer! En gädda eller några småfiskar här, några traniga sjöfåglar där. -- Skulle man icke vilja bringa ett så tarvligt offer för fröjden att få se en sådan överlägsen jägare och fiskare, en sådan matador bland storfåglar!

Men trots den sympati och respekt, folk i allmänhet hyser för örnen, och trots att ingen egentligen anser sig ha något otalt med honom, upphöra människorna aldrig att förfölja honom och försöka komma honom till livs. Ty det är nu en gång så med människorna att de icke kunna se en stor och sällsynt fågel, utan att gripas av begär att tillägna sig den, se den död, hålla den i sin hand och föra den med sig hem, även om den icke skulle duga till stort annat än att spikas upp över ladugårdsdörren som ett slags medel mot trolldom.

Detta tyckes örnen vara medveten om i högre grad än de flesta andra fåglar. Han misstror av instinkt alla varelser på två ben, de må nu gå och snoka omkring uppe i land eller komma färdandes i båt. Endast någon gång, då han givit vika för sin böjelse för frosseri och ätit sig så mätt och tung, att han har svårt att flyga upp och komma åstad, låter han överraska sig. Han väljer sin boplats långt ifrån människoboningar, på bergiga och skogiga uddar eller avlägsna myrlänta holmar och undviker under sina jakt- och fisketurer noga de mest trafikerade lederna och fiskeplatserna. Och känner han sig någon gång hågad att taga vägen över kustlandet eller storöarna, där människorna bo i de röda gårdarna, håller han alltid höjden, så att människornas försåtliga vapen icke kunna nå honom.

Människornas vapen! Ja, de bliva fruktansvärdare och mera oberäkneliga snart sagt för varje nytt solvarv. De gamles pilskott voro väl icke så mycket att frukta, och även sedan människorna fångat åskan och blixten i sina skjutrör, kunde en klok och försiktig storfågel bärga sitt skinn, om han blott visste att hålla sig på tillräckligt avstånd från skytten. Ty

35

flintlåsmuskedundret och lodbössan hade sin begränsning, även om de i handen på en säker skytt kunde vara ganska farliga på nära håll. Men de moderna mordvapnen, som människorna uppfunnit för att kunna förgöra varandra i massa, eldrör, som göra tjänst på så långa avstånd, att man aldrig hinner få klart för sig att fara hotar, förrän man har det dödande blyet i hjärtat, mot sådana vapen kan knappast någon levande varelse skydda sig. Är det några som ha förutsättning att göra det, så är det örnarna, jag menar de gamla vitstjärtade, som lärt av en lång och bitter erfarenhet. Deras skarpblick trotsar alla avstånd och tyckes genomtränga allt. I nio fall av tio se de den smygande skytten, långt innan han upptäckt dem.

Annorlunda är det med ungarna. Alltför ofta bliva de utan nåd och förbarmande nedskjutna från bokanten, ty människorna, som vetat att kringgärda sina liv, sina hem och sin egendom med så många skrivna och oskrivna bud och lagar, ha aldrig visat försyn för sina medvarelsers hemfrid. Och ha ungörnarna lyckligen lämnat boet och börjat sin segling på lufthavet, så äro deras liv ändå icke mycket värda. Medan de ännu äro nybörjare i flygkonsten och icke känna stort mera av världen än hemholmarna, hemfjärdarna och hemsunden, kunna de ibland i ungdomligt överdåd eller av ren nyfikenhet störta sig i fördärvet. De få se en underlig varelse, som varken är fågel eller fisk, ko eller får, hund eller räv, komma klivande genom skogen på holmen, eller också varsna de en farkost på sjön, som väcker deras, nyfikenhet. De gripas av begär att på nära håll granska det okända. -- Ett skott, och deras unga, starka vingar ha kanske för alltid upphört att famna rymden.

Vid sådana tillfällen fröjdar sig skytten, som om han utfört en storbragd. Ty liksom det ansetts och på sina håll ännu i dag anses såsom en berömlig och manhaftig gärning att fälla en björn, som, störd i sin vintersömn, yrvaken tittar ut ur idet, så har den, som av en händelse råkat skjuta en örn, alltid fått ett visst anseende som jägare och skytt.

Vikingatidens sjökonungar älskade att pryda sina hjälmhuvor

36

med örnens vingfjädrar, då de drogo i härnad. Våra dagars örnskyttar nöja sig icke med endast fjädrarna. De låta stoppa upp hela fågeln, helst med utspända vingar, och ställa upp den som ett paradnummer bland sina jakttrofféer för att kunna skryta med sin bragd inför vänner och bekanta.

Men det är icke blott människornas nedärvda jaktpassion, jägarfåfänga och förstörelselusta som utgöra ett ständigt hot mot örnarna. Förvärvsbegäret har även härvidlag börjat spela en viss roll. Skärgårdsborna, som med förtjusning sätta i sig både säl och utter, lom, skarv och andra villebråd, som av inlandsbon betraktas såsom mindre matnyttiga, skulle knappast komma på den idén att äta en skjuten havsörn. Men om den också icke duger till att lägga i grytan, så kan den med fördel säljas till någon konservator eller uppstoppare i staden. Äggen taxeras ganska högt i utländska naturaliehandlares kataloger, och för ungarna finnes kanske plats i gallerburarna i storstadens zoologiska trädgård.

Och hur är det väl numera med friden och oberördheten ute bland öar och skär? Icke ens det mäktiga havet har förmått värna om den!

Ångbåtarna kommo och gjorde bräsch i skärgårdens djupa isolering. De första som från de s. k. kultursamhällena sökte sig dit ut voro förstås de goda naturvännerna. De kommo som flyktingar undan människolarmet och människokivet för att njuta stillheten och harmonien vid naturens hjärta men rönte samma öde, som vederfarits alla eremiter alltifrån tidernas morgon, nämligen att bliva vägbrytare för människohorden, som envist följde i deras spår, för nöjessökare, schackrare, företagare och exploatörer av alla slag.

Stadsbona började om somrarna i hundratal och åter hundratal söka sig allt längre utåt skären, där de inkräktade snart sagt var och varannan kobbe. -- »Stockholms skärgård» -- hur förmätet av huvudstadsborna att kalla den så! -- hade knappast hunnit bliva »upptäckt», »Hemsöbornas» saga var knappast skriven, skärkarlslivet hade knappast fått sin store diktare, förrän idyllen skändades och förstördes av upptäckarne själva!

37

Till ställen, där förr i världen blott den ensamme skärkarlen någon gång sökte lä mot stormen eller tog i land för att hugga bränsle och virke till husbehov, kommer nu det ena stojande lustpartiet efter det andra och förvandlar i en hast blomsterängar och blomstersnår till bedrövliga avskrädeshögar för matsäckspapper, tomma konservdosor och sönderslagna buteljer. Sandstränder och berghällar ha sommartiden blivit till presenterbrickor för den mänskliga nakenheten i dess mer eller mindre tilltalande former, och nästan för varje vår ser man takåsen på en ny arkitektvilla sticka upp över skogen på den ännu föregående höst obebyggda holmen.

Vad ångbåtstrafiken uträttat i stort det håller nu på att fullföljas i det lilla av motorbåtarna. -- Dessa orons och jäktets budbärare, den nya tidens snabba spårhundar, som skola in och snoka över allt i de mest undangömda vikar och sund och ända ut i de avlägsna havsbandsskärgårdarna, sjöfåglarnas rike. Vilka förträffliga vapen i »kulturens» händer dessa motorbåtar, vilka idealiska fortskaffningsmedel för tjuvskyttar och tjuvfiskare, äggplundrare och andra fribytare!

Och så odlas det och avverkas skog även på de obebodda öarna och holmarna. Skärgårsbon, som förr nöjde sig med ett potatisland invid stugan och en liten åkerlapp, på vilken man, i brist på dragare, själva turades om att spänna sig för plogen, har börjat finna fisket och skärkarlslivet alltför mödosamt och skall, gud bevars, bliva jordbrukare. Och idog som han är, har han börjat hugga och rödja, och dika ut och odla upp var enda liten dalsänka och var enda liten mossdrog mellan berghällarna.

Hur skall det väl gå med den sparsamma, trögvuxna skogen på öarna, då man handskas med den som hade man fastlandets skogsvidder att röra sig med. Där yxan gått fram och nordostvinden en gång fått fritt spelrum över hällmarkerna, där växer aldrig mera någon skog och knappast något annat heller. Men detta tänker skärgårdsbon icke på i sin nyomvända jordbrukare- och skogsskövlareiver. -- Tro mig, han kommer icke att unna sig

38

någon ro, förrän han förvandlat våra grönskande skär vid Österhavet till samma sterila urbergshällar som de vid västkusten!

Att skärgårdsbon icke förstår eller icke giver sig tid att reflektera över en sådan lapprisak som att åt trakten bevara ett gammalt naturminnesmärke som havsörnen får man väl förlåta honom. -- Örnparet har haft sitt bo i samma fura allt sedan fars och farfars tid, det är en sak som alla känna till. Men anser man sig behöva trädet till ved eller något annat ändamål, så fäller man det utan betänkande. Gammel-Ante får bekväma sig till att söka en annan boplats.

Men ack, snart finns det icke längre några öar eller holmar, som erbjuda havsörnen den fred han behöver och knappast ens några träd, som lämpa sig till att uppbära hans väldiga näste!

Förr hände det ibland om vårarna, att de bofasta örnarna fingo påhälsning av förbisträckande främmande örnar, som höllo sig på trakten hela veckor igenom och stundom inläto sig i strid med gamlingarna om deras boplats. Vid sådana tillfällen blev det väldiga kämpatag i luften, och sjökonungens vilda härskri skållade gällt över fjärdarna. Men segern stannade så gott som alltid på de bofastas sida, och inkräktarna fingo draga sina färde.

Numera behöva gammelörnarna sällan eller aldrig slåss för sitt hem mot varelser av sitt eget släkte, och deras jaktmarker och fiskevatten bliva allt vidsträcktare, sedan den ena efter den andra av grannörnarna försvunnit från sina hemvist.

De örnar, som ännu bygga i skärgårdarna, utgöra en fredlös, hastigt utdöende kungaätt. Gammel-Ante skall snart finnas till endast i de gamles berättelser från fordom, då de sitta och bygga not om vinterkvällarna.