Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Lorentz Sommelius. Lefnadsteckning af C. Eichhorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
liten, och endast de djupblå ögonen med sin eld antydde
att inom detta ringa skal fanns en kärna af glöd och
brusande lif. Ingen bild har åt efterverlden förvarat minnet af
skaldens utseende.
Men den bästa bild vi kunna önska oss, ej af de
förgängliga yttre dragen, utan af hela hans inre själslif, har
Sommelius sjelf skänkt oss i sina dikter. Om ganska få
bland våra nyare författare kan med sådan visshet som om
honom påstås, att skalden och menniskan varit oskiljaktigt
förenade: ty i utgjutelserna af hans skaldskap återfinna vi
honom likadan som i det yttre lifvet. Glödande, häftig,
lidelsefull, disharmonisk, fantastisk, visar han sig äfven, ehuru
mer sällan, innerlig, varm, vemodig, finkänslig; men i allt
framlyser skaldenaturen, äfven der, hvarest utbrotten af
densamma mer likna ett ångestskri eller ett vildt rop af smärta
än lyrans smekande toner. För att framkalla de sistnämnda
ägde han ej nog lugn, nog sjelfbeherrskning: ty äfven under
den mest gripande smärta förstår den verklige lyrikern att
inlägga denna rena stämning, denna ljudfullhet i sången,
som just genom sin harmoni låter oss ana, att det dock
gifves en högsta enhet och försoning, äfven om sångarens
röst skulle vara nära att qväfvas af suckar, eller stormande
qval härja inom honom. För Sommelii skaldeblick skymtar
sällan denna högsta harmoni: hans verldsåsigt, och derför
äfven hans dikt, är öfverhufvud rent förtviflad. Med den
fina stolthetsinstinkt, som vissa i grunden ömtåligt danade
andar ega, undandrager han oss dock merendels den
omedelbara inblicken i sitt qvalda hjerta. Af hans centrallyriska
dikter är det också få som kunna täfla med de episktlyriska,
som utgöra flertalet af hans skaldefoster. De förra
äro egentligen af intresse såsom bidrag till kännedomen om
hans djupa missmod. Men detta frambryter stundom med
en kraft, som verkligen kan kallas skakande och som derför
rycker läsaren med sig samt inger honom det djupaste
deltagande med den olycklige. Så i det gripande Farväl,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
