Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från idiotanstalten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men ni gör värre än så. Ni skär tänderna. Det är
fult. Så snart ni håller på att somna skall ni tänka
för er själv: »jag skall inte skära tänderna, jag skall
inte skära tänderna», om och omigen, och då lägger
ni snart bort den ovanan.
»Allt fult är vanor. Och det är allt vackert
också. Och det beror på oss själva vad vi ska få för
vanor. Jag brukade rynka ögonbrynen — dra ihop
dem helt och hållet, men mamma sade att jag måste
lägga bort den vanan. Hon sade att när mina
ögonbryn voro rynkade var det ett tecken till att min
hjärna var rynkad invändigt, och det var inte bra
att ha rynkor i hjärnan. Sedan slätade hon ut mina
ögonbryn med handen och sade att jag alltid måste
tänka slät — slät invärtes, och slät utvärtes. Och
vet ni, det var lätt. Jag har inte rynkat mina ögon^
bryn på aldrig så länge. Jag har hört talas om att
man kan tänka sig gråhårig. Men det tror jag inte på.
Och det gör inte mamma heller.»
Hon tystnade helt andtruten. Han sade ej heller
något. Hennes ordflöde hade överväldigat honom.
Och sedan han sovit ruset av sig med gapande mun
hade han blivit törstig. Men hellre än att gå miste
om ett dyrbart ögonblick uthärdade han pinan att
vara torr i strupen och i munnen. Han slickade sina
torra läppar och försökte säga något.
»Vad heter ni?» lyckades han slutligen få fram.
»Joan.»
Hon såg spörjande på honom, och hon behövde
inte fråga.
»Jag heter Ross Shanklin», sade han, och för
första gången på många år uppgav han sitt verkliga namn.
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
