Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Snart är det endast sol öfverallt, sol som brinner och
bränner, som förtär och gifver lif, sol, som letar sig väg
till hål, där fukt och skugga drömt sig vara ensamma
herrar och där dagern skiftar ärgigt grönt under blad,
hvilka skälfva i aningsfull längtan inför slösaren naturen,
som gifver mer än nuet begär, mer än det kan fördraga.
Ymnigheten flödar öfver, stiger likt fradga, pressas ut ur
jordens alla porer och från djur och växter ljuder lofsången:
lif är nåd.
Och när dag lefvat sjunker den i nattens famn, mörkret
vrider spiran ur ljusets trötta händer, hvilans tid är åter
inne. De som lefvat för att lefva, hvila för att kunna lefva
mer, naturen sluter ögonen och natt råder. — — —
Nätter följde dagar, dagar nätter, veckor blefvo
månader och år fogades samman af månader. År försvunno,
nya stego upp och gingo bort och det blef en lång tidrymd,
som människorna tillbragt på ön. Elisabeth var en
medelålders, kraftig kvinna med långsamma men säkra rörelser,
breda höfter och starka armar vana att lyfta stora tyngder,
när så fordrades. Lind var en gammal man, utefter hvars
bröst ett långt patriarkskägg böljade och på hvars axlar
det hvita håret föll ned, ännu säfligare än hon och mycket
tystlåten. Deras barn voro nu tre, Karl fjorton år, Bess
tretton och en gosse nyss fyllda sex och som fadern kallade
Oskar efter en regent som han aldrig sett men likväl
vördade, ett minne af det förflutna, som han stundom kom
ihåg men ej längre saknade.
Saknaden, den sista känsla från hvilken han och kvinnan
gjort sig fria, fanns verkligen ej mer hos dem. Sent omsider
hade den vikit för nytt och det, som fyllt dess plats och
ej lämnade något annat rum var barnen och tanken på dem.
De bägge människor hade småningom lärt sig, att ingen
lefver för sin egen skull, och på den lärdomen byggde de
ett nytt lif.
Men det förflutnas rötter voro djupt fästade i deras
inre, de lossnade ej med mindre än att de refvo ned en
hel värld och sådde gräs öfver ruinerna, och knappt då
vågade de tro. Först när allt hvad de förut ansett rätt
eller åtminstone allt, som de visste gick under detta namn,
plånats ut och strukits bort, som om det aldrig varit värdt
att finnas till, först då drogo de det djupa mäktiga
andedrag, som sade dem att de stodo vid målet. Och när de
ändtligen hunnit så långt, att de frigjort sig från den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
