Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Se … se …!
Hon reste sig håglöst och såg frågande upp till honom.
Darrande af öfverretning höll han handen sträckt mot norr
och så snart han märkt, att hon hört hans rop, vände
han om och började trots värmen springa öfver stenarne.
Elisabeth följde riktningen af hans finger och förde
bägge händerna krampaktigt mot hjärtat. Hvitare än det
hvita rundt omkring nöjde sig någonting obestämdt öfver
vattenytan, som flammade i alla färger, tills de förenade
sig i det gulhvita, som brann, så att lätta ångor liknande
ett tunt, silfverhvitt flor steg upp därur. Längst nere vid
horisonten i norr dröjde den bjärt hvita fläcken och hon
stirrade på den med ögon vidgade af onaturlig undran,
ty fläcken förstorade sig, växte minut efter minut och från
att hafva varit rund blef den fyrkantig.
— Ett skepp, mumlade hon hest och stödde sig mot
klippväggen — ett skepp. — Det dröjde länge, innan hon
förmådde göra sig reda för hvad detta innebar. —
Räddningen, brusade det upp inom henne, men nästa sekund
blef hon iskall af smärta och ett vildt klagande skri bröt
fram öfver hennes läppar. — Barnen, barnen! — I
ursinnig brådska började hon klättra uppför berget. Hon
hvarken hörde eller såg nu, hon tog miste om vägen,
halkade ned, sprang upp igen, klättrade vidare, sargade sönder
sina bara fötter och nådde platån där uppe blödande ur
flera sår. Hon såg hvarken till höger eller vänster utan ilade
framåt, hoppade öfver rämnor och gropar, halkade och föll
men kände ingen smärta efter slagen, hon endast sprang
i svindlande fart mot vulkanen. Hennes bröst flämtade,
fötterna blödde och svarta fläckar skymtade för ögonen,
men hon sprang, endast sprang.
Uppe på höjden stod Lind svängande en stor löfruska
och skrek sig hes. Han var vild af hopp, stampade i
marken, vrålade, så att rösten ibland svek honom, sedan
började han på nytt igen.
Seglet där borta kom närmare och närmare. Om två,
kanske redan om en timme, skulle de se fartygets däck
och då voro de räddade. Det hopp, han begraft för länge
sedan, sprängde grafven, stod upp lifs lefvande och han
skuttade, dansade, svängde löfruskan och tjöt utom sig af
glädje.
Elisabeth stannade ej en sekund för att hämta andan.
Rätt genom de hoptrasslade busksnåren trängde hon fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
