Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som kanske ännu är gift med en annan kvinna, hur kan
du vara far till mina barn. För deras skull får du det
icke, för deras skull, hör du det, ty du som jag betyder
intet bredvid dem. — Ja, jag ser hvad du vill säga,
men det är icke sant. Sinnlighet? Nej, det finns endast
där borta, icke här, och du borde förstå mig bättre. Vi
äro döda för alla, just därför lefva vi — lefva genom
barnen.
Hon vände honom ryggen, tog de bägge små en på
hvardera armen och gick uppför stigen mot grottan. Det
var första gången på flere år häftiga ord växlats mellan
dem och hon led däraf, men för barnens skull kände hon
sig i stånd till ännu större uppoffringar än den, som
bestod däri att hon dödade sin stolthet.
Lind förstod knappast hälften af det, som yttrats. Med
nedböjdt hufvud stannade han en stund och gick sedan
hastigt uppåt berget. Där uppe lät han hafsvinden svalka
sin panna och när han stått så en hel timme slog han
in i riktning åt skogen och fördjupade sig däri.
— Jag har missförstått både henne å’ mig själf, sade
han halfhögt — men finns det en möjlighet att lära sig
begripa äfven det obegripliga, skall det vara här.
Sent på aftonen kom han tillbaka och fann då samma
rep, som för ett par år sedan delat grottan i tvänne
afdelningar, uppspändt midt öfver densamma, och på det
hängde gethudarne. Då insåg Lind, att han försyndat
sig långt mer än han trott och som han aldrig upphört
att vörda kvinnan äfven sedan han lärt sig dyrka henne,
löd han den tysta vinken och intog sin forna plats vid
grottans mynning.
Den natten sof han oroligt störd af plågsamma drömmar,
hvilka oupphörligt väckte honom och narrade honom
att skrämd blicka sig kring i mörkret. I dagbräckningen
nästa morgon steg han upp och smög som en missdådare
på tå från sitt sofställe och begaf sig brådskande bort mot
söder.
Elisabeth hade ej hört honom, då han kommit tillbaka
under kvällens lopp, och när hon äfven om morgonen fann
honom borta, blef hon tankfull. Hon satt länge med
pannan lutad i händerna och undrade öfver, hvarför icke ens
två ensamma människor kunna draga jämt, utan ibland
tvingas att använda de hårda orden och den bittra tonen.
— Han förstår icke mig och jag icke honom, tänkte hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
