Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330
Sedan började han, som fått en droppe av en poets
blod i ådrorna, att berätta.
»Jag har hört på honom, där han sitter hela dagarna
å pratar om allt möjligt emellan himmel å jord. Mest
ä’ det om sjön han pratar. Så här har han sagt. —
Det ä’ förstås mina egna ord å inte hans, jag brukar.
’Havet, det ä’ ingenting, å det ä’ allt. Det kan ligga
orörligt å sova månader igenom å ungdomen står vid
stranden å säger: det ä’ ju det vanliga. Men blir en
gammal och grå å sir tillbaka på det som varit, så sir
en nog, att just den sovande orörligheten ändå ä’ allt.
Stormarna å böljegången ä’ händelser å tillfällen men
heller inte mer. Havet det ä’ livet. Å den som hör
havet till, han ska’ dit igen ... igen ...»
Vintern kom ovanligt tidigt det året. En
novembermorgon låg is utefter stränderna. Då Joel Nord gått
ned till sin vanliga plats på stenen och såg det, nickade
han kort. Under förmiddagens lopp ömsade han till
Elfridas förvåning kläder och tog på sig sin bästa
dräkt efter att först med stort besvär ha rakat sig.
»Tänker han gå nå’nstans?» frågade Elfrida.
Gubben märkte, att hennes läppar rörde sig, och log
vackert.
»Han var ackurat som en hel karl igen», berättade
Elfrida efteråt.
»Nu ä’ allt mitt i ordning», sade Joel Nord till
henne. »Papperen, som du å flickan behöver, ligger i
min byrå, översta lådan till höger. Här har du nye-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
