Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276
Genom tystnaden ljödo oväntat lätta viskningar.
Röster talade och andra svarade. Joel vred litet på
huvudet för att höra bättre. Viskningarna närmade
sig och några allvarliga stämmor höjde sig över dem.
Vad de sade, urskilde han ännu ej. Han blev det
oaktat varken ivrig eller nyfiken, han hade en tydlig
känsla av, att han i alla händelser snart skulle veta
det. Plötsligt upphörde alla de olika stämmorna att
viska och båten gungade oväntat, som om någon klivit
över relingen och tagit plats däri. Strax efteråt flöt
den åter jämnt och lugnt och Joel brydde sin hjärna
med att fundera ut, vem passageraren var. Då sade
en mild röst tätt intill hans öra:
»Joel Nord, hör du mig?»
Lotslärlingen nickade, stämmans klang var som en
smekning för hans överretade nerver.
»Så vet då, att du är välkommen!»
Joel log tacksamt.
»Styr rätt fram! I natt skall du vara med mig i
mitt rike.»
Joel öppnade ögonen, vilka han en stund hållit
slutna, och kände att de voro fuktiga. Ångest och
fruktan hade vikit, som om de aldrig funnits till, och
en underbar frid fyllde hans sinne. Han var med ens
åter inne i verkligheten, men mörkret och tystnaden
ägde intet skrämmande längre. Det var något han
sökte och han fann det strax. Han visste, att han ej
var ensam mera och fullt redig lovade han sig att bli
en ny människa, ifall han räddades ur faran. Omedel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
