Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
129
Betulander märkte ringaktningen i sonens ton. Han
slängde igen dörren och sade med en axelryckning:
»Skaffa dej böcker då, om du behöver.»
»Vi får väl si i vår», mumlade Valdemar.
»Ja, ja i vår.» Betulander nickade nytert, som om
det glatt honom, att våren snart skulle komma.
Nu fann Valdemar något egendomligt i faderns
tonfall, men han gav sig ej tid att tänka närmare därpå.
Valdemar medgav, att fadern hade rätt. Han gick
tigande och som han ej ville låta störa sig forskades
inte efter den gamles tydliga undermening.
Hela dagarna stod Valdemar numera i faderns
snic-karbod och hamrade och lödde. När han ej var i stånd
att göra en ordentlig ritning, blev det att
experimentera sig fram. Ångpannan förfärdigades av en
gammal kaffekokare, från vars sidor ett par rör leddes.
Fylldes den med vatten och ställdes på ett fotogénkök,
som nitades fast vid båtens botten, hade han ånga.
Skovelhjulen med sin axel mötte det heller inga
svårigheter att förfärdiga. Värre blev det, när själva
maskinen skulle sättas ihop.
Ett litet förråd av rostiga skruvar och muttrar fanns
i snickarboden. Betulander hade burit hem dem från
de byggen, där han arbetat, och slängt alltsamman
i en vrå. Ingenting passade, men med otrolig flit och
genom att prova i oändlighet lyckades Valdemar foga
ihop en besynnerlig maskin, som verkligen fick hjulen
att vrida sig runt så länge han vred på en handvev.
Det var en framgång, som sporrade till förnyade
an-9 ön.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
