Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
»Ser du», sade Valdemar en vårsöndag, när han och
fadern stodo vid stranden och sågo ut över viken.
Fadern log ett trött, mångtydigt leende och höjde
på axlarna.
»Ja, men det går ju», invände sonen.
»Nåå, va’ har du gjort då?» frågade Betulander
och leendet blev spefullt.
»Gjort... äh!» Valdemar gick hastigt ifrån honom.
Det var tredje eller fjärde gången sedan julen han
fått samma fråga slungad emot sig. »Gjort?» knotade
han och svarade själv. »Jag har arbetat, det har jag.
Å jag har läst mej fram för prästen också. Det kan
vara mycket nog.» Han gick och drev på kobben hela
dagen, plågad av olustkänslor. »Gjort... äh, gjort»,
muttrade han. Litet emellan mötte han faderns
spefulla ögon, i vilka han läste en fråga. Då det föreföll
omöjligt att undgå densamma, stannade Valdemar och
gick emot Betulander. »Va’ går du här å tittar efter?»
började han snäsigt.
»Den som det visste ändå», ljöd svaret.
»Vet du inte? Varför glor du då?»
Betulander gick tätt intill Valdemar.
»Ser du», sade han hemlighetsfullt, »man tänker
å grundar så mycke’, när man står å påtar. Hör, inte
tror väl du, att vi ska sitta här på ön å ha det knalt
i tid och evighet? Här inne» — han slog sig hårt för
pannan — »växer det å växer. Ett har knappast
kommit, förrän annat ä där. Du sa en gång, att min
botanik var bara skräp. Herre gud pojke, det finns karlar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
