Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den andre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68
men mindes ladugården, som de dagligen sågo. Hos
dem vankades ett ordentligt mål mat med flera stora
supar, varjämte Alexander lånade besökaren en
tio-kronorssedel till sommaren.
»Kan du, kan jag med», sade Bernhard tryggt, när
han såg det och lämnade för egen räkning en annan
sedel.
Betulander var räddad.
När han kom hem efter besöket i handelsboden
ljusnade hustruns ansikte något. Men skrämseln, som
under vintern bitit sig fast i hennes inre, gick sedan
aldrig ur blodet. Litet emellan tyckte hon sig se den
tyste, stillsamme mannen sitta hopkrupen vid spiseln
med ansiktet så nära den öppna luckan, att svetten
flöt nedåt kinderna, och okänslig för hettan vända
blad efter blad i sin bok. Han svarade lågmält och
vänligt på hennes frågor, svarade så, som hon önskade,
men han hade aldrig hört ett ord och visste nästa
sekund, varken vad hon eller han själv sagt. Det var
den vintern hon blev rädd för allt, för svält, köld och
umbäranden, för framtiden och för mannen, som hon
numera icke tyckte sig känna.
»Det var inte Betulander», viskade hon en
marsdag i Hällans ryggbrutna ladugård till Elfrida, pigan,
som satt och mjölkade, »det var en annan.» Hon
hade gått över spången för att få tala med någon;
hon behövde se människor och höra deras röster.
»Kors», sade Elfrida dumt.
»Å hade jag inte gossen, så gick jag i sjön.» Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
