Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Det katolska tidehvarfvet - 2. Unionstiden - IV. Engelbrecht
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de upp ur båten och frågade med häftighet, om han ej för
honom skulle få ega frid i Sverige. Engelbrecht svarade, att
han blifvit förlikt med hans fader, och att således ingen ofred
kunde komma i fråga. Men den vilde ynglingen svängde en
yxa i handen, och mattade ett hugg åt Engelbrecht. Denne
afvårjde hugget med kryckan, men det träffade sjelfva handefi
och afskar trenne fingrai*. Ett nytt hugg träffade halsen, det
tredje hufvudet, och Engelbrecht störtade död till marken.
Den vilddjurslike mördaren sönderslog hans hufvud, sköt den
döda kroppen full af pilar, och förde Engelbrechts hustru och
följeslagare såsom fångar till Göksholm.
De kringboende hönderna samlade sig till holmen, funno
Engelbrechts lik i sitt blod, upptogo det under strida tårar,
och förde det till Mellösa kyrka,’der det begrafdes. Det blef
sedermera fördt till Örebro.
Allmogens sorg öfver sin beskyddares död förvandlades
i harm mot hans mördare. Brinnande af hämdlust stormade
bönderna Göksholms slott, men dess fasta murar trotsade
deras anfall. Riksföreståndaren Carl Knutsson utgaf derefter
ett försvarsbref för Bengt Stensson och hans son, af innehåll,
att ingen skulle oroa eller förebrå dem för deras gerning.
Mördaren kände likväl intet lugn efter sitt brott. Han ville
I förtviflan mörda sig sjelf, och betraktades allmänt med af9ky
och fasa. Man sade, att hunmelens straffdom städse förföljde
hans ätt med missöden och olyckor.
Folket höll Engelbrechts minne heligt. Han ansågs
såsom en martyr för rikets frihet, och det berättades, att
underverk skedde vid hans graf, liksom vid ett helgons. En
af hans vänner, biskop Thomas i Strengnäs, den ypperst*
Svenska poet under hela katolska tidehvarfvet, författade en
sång öfver hans död:
n–Utlindingar rådde i
Sverige då.
Del kunde ej värre i rikei stå.
De styrde land och fttste.
Svenske män hade sådan nöd,
Att hellre man ville vara död
Än lida slika gäster.
Det fortfar så i femtio år,
Att sådant öfvervåld består:
Det är nog hårdt att lida.
Gud har det afyägt med jemnan
vigt.
Han gaf det till vår syndaplikt;
Dock gjorde han nåde sedan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
